Det börjar så sakta dra ihop sig inför Tristans MH och nybörjare som jag är vet jag ju inte riktigt hur det hela kommer att gå till. Tyckte därför att det var en bra idé att åka til klubben som idag arrangerade ett MH för att gå med och titta.

Jag och Johan gick med på två hundar som dessutom reagerade väldigt olika, en med mycket rädslor och en som tog det mesta med ro. Det var riktigt intressant att se och speciellt att höra beskrivningen efteråt. Beskrivaren såg så mycket mer än jag först trodde.

Roligt var det också, så nu känns helt plötsligt en månad jättelångt innan jag och Tristan får chansen. Men nu behöver jag åtminstonde inte vara nervös över själva utförandet.

I samband med MH:t fick jag också dagens "vad världen är liten" stund. Det visade sig nämligen att testledaren var tillfrågad att ställa upp som figge på vårt MH i Uppsala men var lite osäker med tanke på resan, så nu kanske hon ska åka med oss upp när det är dags.

Innan vi åkte hem sprang vi ett varv i Ursvik. Värmen var inte nådig och väl hemma är vi alla lite tagna. Planen är att träna lite ingångar och framförgående till kvällen om aussiemonstret återfår sina krafter tills dess. Men först ska det bli tapas med lilla mamsen!

Igår mådde jag tusen gånger bättre och kände mig redo för att ge mig ut på en löptur så vi bestämde oss för att åka till  Ursvik när temperaturen blev lite mer behaglig.

Innan vi gav oss ut i spåret fick Tristan köra lite uppletande. Han var riktigt taggad men tyvärr visade det sig att nosen inte är riktigt som den ska än. Hur lång tid ska det ta innan luktsinnet är tillbaka helt egentligen?

Stackars monstret kämpade iaf tappert och envetet på tills han hittat sina saker och var nog glad för träningen ändå.

Väl i spåret, vi kände oss peppade och vågade oss på 5 km, kunde Tristan springa lös då det var nästintill folktomt (annat folk har förmodligen bättre saker att göra en fredagskväll?!). Han skötte sig fint och sprang bredvid oss nästan hela tiden, till och med när vi passerade ett rådjur som stod 15 m ifrån spåret (med lite uppmaning dock). Duktigt aussiemonster!

När vi började närma oss slutet började jag tappa fart medan Johan sprang på och det gillade Tristan inte. Han sprang med Johan som låg först och sneglade bakåt på mig och när han tyckte att jag kom för långt efter började han hoppa på Johan och försökte få hans uppmärksamhet som om han ville säga  "vänta på matte". När det inte hjälpte sprang han till mig istället med budskapet "kom igen då matte, spring lite fortare" det var bara det att sättet han gjorde det på dvs hoppa på mig inte gjorde det lättare. Vovven ville ha hela flocken samlad, söta Tristan...

Idag har det blivit sovmorgon och långpromenad i Hagaparken och istället för att fortsätta njuta av det fina vädret åkte vi till gamla lägenheten för att hämta de sista sakerna och städa. Riktigt tråkigt men otroligt skönt nu när det äntligen är gjort.

 Nej nu ska jag titta på Robinson.

Snörvlade mig ur sängen i morse med en kropp av bly. Kände mig helt klart oinspererad av dagen och regnet gjorde inte det hela bättre. Tristan var rätt trött och seg han med och på morgonpromenaden försökte han vika av hemåt vid varje korsning han vet leder hemåt. Söta Tristan.

Gemensamt tog vi (dvs jag och monstret) beslutet att det fick bli en dag i soffan. Mycket mys och gamla serier gjorde faktiskt dagen hyfsat trevlig ändå.

Fick på kvällen en förfrågan om att ställa upp som sökfigge till klubbens kommande tävling. Det hade varit roligt med lite inspiration och att få se hur det hela går till ordentligt så att vi kan komma igång med sökträningen någon gång, men som vanligt ska allt ske på samma gång som allt annat och jag var tvungen att tacka nej. Synd...

Det blev mycket lydnadsträning idag. Körde först ett förmiddagspass med fotgående, platsliggning och apportering. Platsliggningen gick riktigt bra, jag pressade honom på sex min varav 1 min var på 20 meter. Det kändes konstigt nog mer stabilt ju längre bort jag stod men det är väl bara bra antar jag. Apporteringen går också framåt nu, inga tassar på apporten vid upptaget! Däremot om han råkar slå i mig med apporten vid ingången så sätter han sig snett så det får vi träna mer på.

Till kvällen blev det en sväng till klubben med Anna för skottträning. Vi snackade ihop oss lite om träningen inför apellstarten som numer faktiskt har ett datum (läskigt!). Tränade med kommendering samt tre hopkedjade moment på raken. Tristan verkade inte ha några större problem med utebliven belöning mellan momenten däremot var det svårt att låta bli Anna som kommenderade. När jag nejat honom för detta vågade han inte riktigt utföra momenten på kommando "jag hade ju sagt nej". Apporten blev han också tveksam till för det var ju inte hans.

Så det jag tar med mig efter kvällen är:

- Träna mycket med kommendering

- Låna alla andras apporter

Nu är jag helt slut, har lyckats dra på mig en dunderförkylning. Kan inte minnas senast jag var såhär förkyld... Stackars mig...

Idag har Tristan fått ta det lugnt under dagen medan jag jobbade med projektet (och modifierade hemsidan lite när studierna blev lite för tråkiga att läsa). Detta gjorde honom ingenting när det ändå var så varmt ute men lagom till kvällen började buset sprida sig i kroppen. Jag tänkte att det passade bra att ta med honom på en springtur för att råda bot på detta men han blev absolut inte lika trött som jag utan körde några extra tokfnatt rundor efteråt, tokhund!

Under kvällens löptur tyckte jag att det var Johans tur att hålla i aussiemonstrets koppel och det ångrade jag inte en sekund. De tidigare känguruhoppen slutade han rätt fort med men istället upptäckte han att kopplet svängde väldigt roligt och högg tag. Tristan kampade och slet för allt han var värd och jag höll på att vika mig av skratt. Jag kan meddela att det underlättar inte att skratta sig dubbelvikt under ett redan tungt springpass.

Vi har en innergård med en gräsmatta i perfekt storlek för lydnadsträning som jag har spanat in som en potentiell appelplan för hemma träning och tydligen är jag inte den enda. Fick nämligen ikväll bevittna en kvinna som tränade lydnad med sin rottis på gräsmattan. En sak är ju säker och det är att vi alla har olika krav på hur momenten ska se ut.

Idag var det förstås dags för måndagsträning med Anna och Malin. Jag bestämde mig för att promenera till klubben som vi gjort flera gånger tidigare, men just idag var det kanske inte världens bästa idé. För det var varmt... Svetten lackade efter en timmes promenad i solen så det blev till att vila i skuggan ett tag innan vi kunde ta itu med träningen.

Jag testade en ny sak idag när vi tränade på fotgåendet. Jag lade Tristan och så fick han vänta medan jag gick omkring för mig själv. När han väl fick kommando att komma in fot sprang han som en oljad blixt och bjöd på ett (i mina ögon) underbart fotgående med riktigt härlig attityd. Jag måste verkligen erbjuda fotgående i varierande situationer för det tycks vara nyckeln till Tristans attityd.

Jobbade också mycket med apporteringen idag och då ffa själva upptaget. 8/10 gånger tar han apporten direkt med munnen och resterande två kastar han sig med tassarna först. Valde att göra så att jag kastade apporten, lät honom sitta kvar så jag kunde gå fram till apporten för att sedan ge kommandot. Detta gjorde att jag snabbt kunde ta apporten ifrån honom när det blev fel och jag tror faktiskt att ett litet fragment till pusselbiten kom på plats.

I övrigt tränade jag mycket stadga både i liggande och i sittande. Provade att använda mig utav externbelöning som jag tycker fungerade bra. Jag har inte använt externbelöning så mycket tidigare men jag gillar det och ska försöka föra in det i vår träning mer och mer, Tristan är ännu inte riktigt på det klara med vad det innebär.

Sammanfattningsvis tycker jag att det var ett lyckat träningspass. Nöjd och glad lämnade jag för en gångs skull klubben! Rent generellt känns det som om saker och ting börja släppa nu, Tristans fokus är tillbaka och det känns roligt igen.

Passade även på att försöka övertala Malin och Anna till en gemensam apell debut, de var inte helt övertygade men det finns gott om tid för fortsatta "pepp-talks"!

 Aussiemonstret är hjälpsam som vanligt. Det är inte lätt att spika när det helt plötsligt är en nos mellan spik och hammare...

Det blev ingen räddning för oss i lördags. Jag var verkligen inte på humör och Tristan var hängig, att jag redan bestämt att vi inte ska gå kursen i år underlättade ju inte direkt motivationen.

Tristan har iaf blivit mycket bättre i luftvägarna. Det märks väldigt tydligt under promenaderna som inte längre är harmoniska och luktfria. Jag blir lite fundersam över om det verkligen är noskvalster han har, då han började bli bättre redan innan medicinen kan ha gjort någon verkan... Egentligen spelar det ingen roll bara han blir bra och den underbara spårnosen hittar tillbaka!

Det har mest blivit promenader för aussiemonstret del i helgen. Lägenheten har upptagit större delen av vår vakna tid, det är helt otroligt hur mycket prylar och struntsaker man har samlat på sig!

Som avslut kan jag berätta att på något underligt vis fick jag tummen ur ikväll. Löparskorna snörades på och jag, Johan och Tristan tog vår premiär tur! Efter ca 1 km av konstant hoppande i huvudhöjd (?!) från aussiemonstrets sida verkade han förstå vad det hela gick ut på och sprang snällt vid sidan. Jag tror att han tyckte att det var roligt att få springa med flocken i vad han tycker ett bra tempo (vi människor är ju normalt fruktansvärt söliga på promenaderna). Nu ska vi bara se till att få in lite rutiner så ska det nog bli bra.

Sitter här i valet och kvalet inför morgondagen då det är dags för förträff 2 inför räddningshundskursen. Tristan har sedan en vecka tillbaka varit lite konstig i luftvägarna och vi åkte till veterinären idag för att kolla läget. Han hade inga jättetypiska symtom för noskvalster men veterinären tyckte att det var lika bra att behandla för säkerhets skull och faktum är att luktsinnet har varit kraftigt försämrat så jag är villig att prova.

Naturligtvis känns det då dumt att åka till förträffen imorgon och alla andra hundar om det nu är noskvalster han har, samtidigt tycker ansvarig instruktör att han kan vara med ändå... Så hur gör man? Det känns ju inte riktigt ok mot de andra hundarna eller mot Tristan som knappast kommer att klara av att vindmarkera...?