Jag vet att Albano inte skulle skicka in Tristans röntgenplåtar förrän på tisdag och ändå kommer jag på mig själv att gå in på hunddata och titta. Bara för säkerhets skull intalar jag mig, de kan ju ha gjort något undantag.

Ska försöka hitta lite inre energi då Anna tvingar mig att åka till klubben och träna. Förhoppningsvis går det bättre än förra måndagen... Lydnadsträningen har inte varit så intensiv de senaste veckorna men nu är det skärpning, iaf efter att tentorna är avklarade. 

Idag var det dags för Tristans HD/AD röntgen... Nervöst men det ska ju göras och det är väl ingen vits att skjuta på det längre.

Tyvärr kunde jag inte följa med pga obligatoriska moment i skolan och jag fick försöka stoppa undan mitt kontrollbehov. Föga förvånande så klarade sig Johan och monstret alldeles utmärkt utan mig och trots lite illamående från Tristans sida så hade det gått bra. Dem hade tydligen sagt att det såg fint ut så det är bara att hålla tummarna!

Det blev en kvällspromenad med Anna och grabbarna idag istället för lydnadsträning och det var riktigt skönt faktiskt, nästan inget folk ute. Jag har blivit dålig på att ta långpromenader under veckorna när Tristan är på dagis, mest pga att vi flänger iväg på så mycket annat på kvällarna så att det helt enkelt inte hinns med, och det var ett välkommet avbrott. Det är intressant hur man förändras, innan Tristan hade jag aldrig kunnat tänka mig att det var skönt att ta en långpromenad i mörker och regn...

Igår mötte monstret och jag en katt i koppel och när Tristan blev helt förstenad stirrandes på katten med ett lite frågande öga bak på matte slog det mig att Tristan har aldrig träffat en katt under sitt liv hos oss. Kanske måste våldgästa Anna lite?

Tentaångesten gör sig starkt påmind och jag kan ångra att jag bokat upp mig så på de få helgerna som är kvar, även om det förstås är roliga hundaktiviteter som ska göras så är stressen ett faktum. Dessutom är det mindre än en månad kvar till jul...

Att dagens ungdom (haha, låter som om jag är 50+) inte verkar veta hur man ska behandla sina medmänniskor är ju inget nytt, men att inte heller den äldre populationen klarar av att respektera mötande människor är förkastligt.

Äldre personer, gärna över 65 (så dem har haft mycket tid att fundera hemma över hur hårt dem slitit hela livet och nu därför förtjänar världsherravälde på gatan), och hundägare är en kombination jag inte är särskilt förtjust i.

På väg till dagis imorse mötte jag en äldre herre, vill egentligen kalla honom för något annat, som gick med sin tax lös ca 50 meter bakom honom. Förväntade mig att han skulle kalla in sin hund eftersom jag började närma mig vilket han också "försökte" genom att vissla lite tafatt. Hunden, som inte ens vred sitt öra till svar, stod kvar med sikte på mig och monstret. Man vill ju tro att man som hundägare då går tillbaka för att hämta hunden, men föga förvånande så stod gubben kvar.

Taxen kommer emot oss och börjar morra. Jag tror väl inte att en konfrontation mellan hundarna skulle sluta så värst illa för Tristans del men jag vill inte att den möjligheten ens ska uppstå och i vanliga fall skulle det vara lätt att kliva emellan och putta bort den lilla men nu hade jag en cykel i ena handen och ett aussiemonster som stod allt annat än still i den andra. Irritationen växte och taxen vägrade gå där ifrån utan snarare följde efter oss morrandes.

Till slut kommer gubben och kopplar sin hund. Jag berättar för honom, lugnt och fint bör tilläggas, att jag tycker det är respektlöst att låta sin hund gå fram till andras och att det hela inte var ok. Mannen hör tydligen inte vad jag säger och svarar att hans hund tycker att det är så trevligt. Jag försöker igen med lite mer irritation i rösten men gubben hör inte utan kommenterar att monstret har en konstig färg och vill hälsa. Då brister det för mig och jag ryter att han får då f* inte hälsa. Surgubben, som det är vid det här laget, tycker då minsann att jag ska sticka. Allt jag ville ha var en ursäkt men den fick jag se i stjärnorna efter.

Nu gick det hela bra och egentligen är det väl inte en stor grej som hände men jag blir så fruktansvärt provocerad av personer som vägrar ta till sig kritik även när den ges på ett rationellt sätt och att det ska vara så förbannat svårt att respektera att jag inte vill att folks ev sjukdomsbärande hundar ska komma fram till min hund. Snäll eller inte så vill jag inte att Tristan ska behöva hamna i en situation där han kanske känner sig trängd eller att en konfrontation uppstår som inte hade behövts.

Hade kanske inte reagerat så kraftigt om det inte var så att man hamnar i den här situationen gång, på gång, på gång och visst ibland är det en olyckshändelse men en ursäkt kan man väl åtminstonde kosta på sig. Dessutom hade jag inte ens ätit frukost än...

Jag hade väl trott att Tristan skulle bli iaf lite trött av vallningen i lördags men istället har han varit spattigare än någonsin. Minsta lilla rörelse som blir något hastig eller ett konstigt ljud man får ur sig har tolkats som lekinvit och monstret fullkomligt kastar sig på en med en reaktionstid på 0,1 sekunder. Närmaste arm, ben eller tröja duger gott för attacken, här är man inte knusslig.

Med tanke på uppmärksamhetstörsten och att jag inte var så förskräckligt trött ikväll tänkte jag att kvällens träning med måndagsklubben skulle gå galant. Men icke. "Oj vad det luktar gott här", "Undrar vad som rör sig där borta?" och "Vad roligt dem andra ser ut att ha" verkade Tristans hjärna fokusera på istället för roliga matte med alla korvbitar... Tappade helt sugen och när han dessutom inte kunde låta en kastrerad hane vara, hoppade min frustration i topp. Ingen träning blev det mer än tandvisning och så kan det gå.

Efteråt fick monstret rusa av sig med Choice, tycker väl egentligen inte att han förtjänade det men lite energi var ju tvunget att försvinna.Svarta faran var snabb och hårdhänt och monstret fick kämpa på ordentligt för att komma i kontakt med den åtråvärda rumpan. Tristan är helt klart en "ass-man". Skönt var att dem klarade av att promenera bredvid varandra efter buset. Lite orolig blev jag dock att monstret skulle halka i leran och bryta något ben eller så, speciellt nu när röntgen är nära förestående, men hel och inte så ren blev resultatet.

Efter veckor av mörker, regn och lera fick vi äntligen lite solsken idag och det kändes faktiskt nästan som vår. Lägligt nog var det planerat för en dag utomhus då jag, Johan, Anna, Camilla och Mikko åkte till Ingrid för att valla.

Idag var det Tristans andra omgång med fåren och tyvärr var fållan upptagen av några baggar som för tillfället huserade där så det var bara att ta mod till sig möta djuren i en av hagarna... Det ska erkännas att de stora ytorna kändes avskräckande.

Jag ska försöka återge hur det gick men jag var så fruktansvärt koncentrerad och förvirrad att jag egentligen inte har någon aning om hur det såg ut.

Gick först in med koppel men fick svårt att kontrollera monstret som blir väldigt stärkt av kopplet. Släppte monstret och han gjorde några tjuvrusningar innan vi fick hjälp av Anders och hans paddel. Efter några tillrättavisningar av paddeln sänkte han tempot rejält och blev kontrollerbar. Det som följde kändes riktigt bra även om jag hade väldigt svårt med att förflytta mig vilket resulterade i något av en cirkusuppvisning runt, runt, runt. Jag har en bild fastetsad på näthinnan när Tristan drar efter ett får på rymmen, får det att vända tillbaka för att då slå av på farten. Tyckte det var snyggt.

Tyvärr hade jag inte vett nog att sluta i tid och monstret hann bli så trött att han inte förmådde få bort fåren från staketet som beslutade sig för att det var där dem skulle stå. Lite trist avslut när det gick så bra innan.

När det var dags för andra omgången var fåren trötta och tjuriga och vägrade flytta sig från staketet och det blev alldeles för svårt för oerfarna Tristan. Fick hjälp av Ingrid och Lava men fåren skulle tillbaka till varje pris, så dem fick lov att bytas ut.

Det kändes inte alls lika bra andra omgången och Ingrid fick hoppa in och hjälpa mig få lite ordning på det hela. Det blev bättre mot slutet men inte alls som första omgången.

Jag känner mig verkligen tafatt i hagen och lyckas ständigt ställa mig på fel ställe. Mitt kontrollbehov ställer också till problem då jag har svårt att låta Tristan tänka och jobba själv. Stackars Tristan har det inte lätt när hans matte inte har någon aning om vad hon sysslar med.

Snälla Anna peppade upp mig när jag började lägga alldeles för mycket prestationstänk i det hela och det tackar jag för. Tristan gjorde ett bra jobb och det var som sagt andra gången någonsin för både honom och mig. Jag är nöjd (med honom).

Väl hemma sjönk jag ner i soffan framför Gilbert Grape trött efter dagen ute i det fina vädret och där sitter jag än, upptäckte att nya Robinson börjar idag så det får nog bli kvällsplanen...

Träningskänslan verkade ha infunnit sig hos alla utom mig igår men det var bara att ta sig i kragen och bege sig till mörkret och leran på klubben, monstret ska ju ha sitt. Väl där var det stor uppslutning, Anna, Malin, Camilla, Lisa, Mikko, en väldans massa aussies och så lilla Lakki förstås. Lakki blev såklart träningens mittpunkt och det var verkligen en liten tuff rackare. Tristan var tvungen att kolla ordentligt så att den lilla verkligen var en hund, man vet ju inte alldeles säkert när dem är så små.

Träningen blev väl inte så väldigt effektiv som det lätt blir när vi är många, det är ju så mycket man måste prata om...!

Vi började iaf med en platsliggning med utmärkt störning. Lisa lekte med Lakki en bit bort och det var ju väldigt spännande tyckte monstret och sedan drog Choice upp från platsen. Tristan fick gigantiska ögon men låg kvar, så otroligt skönt! Jag väljer att tro att han låg kvar för att han vet att han ska och inte för att Chenin reste sig och Camilla började hojta. Jag har ju sagt att när monstret klarar av att ligga kvar fast Choice springer iväg då är vi redo för en riktig plastliggning och jag antar att vi är där nu... Känns konstigt.

Attityden var riktigt härlig hos monstret och jag passade på att träna en massa fotgående. Koncentrationen var riktigt bra och jag kunde få betydligt längre sträckor med bra postion än tidigare. Jag lyckades tom att få sjukt nyfikna Tristan att låta bli sågspånsfläckarna från söndagens lydnadstävlingar. Vi har dock problem med högerhalter, monstret hamnar alldeles för långt fram och snett ungefär som om han är på väg att göra helt om.

Trevligt var det även om kvällen blev betydligt längre än jag först tänkt mig, har äckligt tidiga morgnar den här veckan och det är illa när inte ens Tristan vill gå upp. Det bästa är  nog att jag trots tröttheten ändå ser fram emot att gå upp och åka till sjukhuset, kanske har jag hittat mitt kall? Jag verkligen älskar den placeringen jag är på nu!

Vädret bjöd inte direkt på några glada överraskningar idag men vi lyckades trots allt ta oss iväg till skogen, lilla familjen aussiemonster. Det blev både spår, lydnadsträning och härlig promenad och vi var väl ute närmare 3 timmar. Skönt!

Spåret var ca 400 m med 4 pinnar och några vinklar varav en råkade bli en spetsvinkel pga terrängen. Monstret började bra men lite hetsigt och slarvigt, han fäste fint och efter de första 100 m sänkte han tempot och spårade stabilt och noggrant. Spetsvinkeln löste han väldigt fort och snyggt, imponerad matte, och alla pinnar plockades.

Det känns som om monstret mognat i spåret, han hade en period i sensomras när han bara flamsade runt men nu är det som om han aldrig gjort annat. Tristan har sänkt tempot och spårar betydligt mer noggrant i spårkärnan.

Medan spåret låg till sig blev det lydnadsträning. Johan kommenderade oss genom ettan och jag är faktiskt rätt så nöjd med monstrets insats, det börjar arta sig.

Något jag upptäckt när jag kör lite längre fotgående med kommendering är att Tristan inte riktigt är med fram till första halten, han håller position men är inte riktigt så närvarande som jag skulle önska. Efter första halten tänder han till och går betydligt mer fokuserat, precis som det blev på träningstävlingen...

Jag känner mig alltid lite extranöjd när Tristan fått sitt trots att vädret är kass och man egentligen bara vill ligga under en filt i soffan och kolla på film.