Jag vill bara börja med att meddela att jag klarade medicintentan! Så otroligt underbart skönt!

Större delen av dagen har spenderats med att plocka och fixa i lägenheten. Sakta försvinner kartong efter kartong och det börjar bli allt mer bovänligt. Aussiemonstret hjälper mer än gärna till att packa upp och erbjuder även sina perforeringstjänster om man inte tackar för sakerna fort nog... Jag tror att han funnit sig väl tillrätta här och har nu hunnit att provsova alla rum.

Idag har det för Tristans del blivit promenad i Hagaparken. Han var totalt galen. Sprang fram och tillbaka och hoppade och busade, man hade kunnat tro att han varit inlåst i flera veckor och inte bara under natten (?!). Jag hoppas innerligt att det aldrig kommer en dag då han behöver begränsas med enbart koppelpromenader, den vardagen skulle nog driva både mig och Tristan till vansinne.

Nu äntligen har vi internet igen! Det är lustigt hur "lost" man känner sig utan tillgång till internet, man kan verkligen inte göra någonting. Hur gjorde folk innan denna revolution kan man ju undra?!

Det har hänt mycket de senaste dagarna, vi har ju nämligen flyttat. Hela lördagen gick åt till att bära, bära och åter bära. Ett stort tack till Johans familj som så snällt hjälpte till, ffa till Andreas som sprang tre vändor på den tid vi andra bara hann en! Även lillasyster Emelie offrade sig att bära några vändor (hade mor lilla mor möjligtvis mutat henne?).

Detta var vår tredje flytt på två år så nu får det räcka för ett tag framöver och om det ska bli aktuellt med ytterliggare en flytt ska det nya huset ha hiss, det är ett krav!

Tristan har mitt i allt tumult skött sig utmärkt. I fredags följde aussiemonstret med till livgardet och låg och sov mitt bland hundratals människor och spelande orkester. Även under värsta flyttkaoset har han legat och vilat utan problem. Tänk om han kunde ta med sig den attityden även med andra hundar närvarande...

I måndags var vi och tränade som vanligt. Jag kan meddela att ha en uttråkad hund sedan helgen gör under för fotgåendet! Vågade mig även på en platsliggning efter lite velande. Det har ju inte gått så bra på sista tiden så jag har avstått platsliggningen ett tag, men i måndags var han jätteduktig. Inget kryp och inget försök till att resa sig!

Nu är det väl bäst att fortsätta plocka lite här i lägenheten alternativet är att jobba med mitt projektarbete som för den intresserade har frågeställningen "Behöver alla patienter med akut lungemboli läggas in för övervakning och behandling på vårdavdelning eller kan vissa skickas hem direkt från akutmottagningen med behandling och poliklinisk uppföljning?"

Egentligen borde jag inte sitta här och skriva nu och det är bara en tidsfråga innan Johan kommer och skäller på mig... För idag är det flyttdag!

Långt ifrån allt är packat och snart kommer Johans familj för att hjälpa oss att bära.

Det är tur att Tristan finns dagar som denna. Han plockar snällt upp det man lägger ner i karotngerna för att visa oss så att vi är helt säkra på att rätt saker packas ner... Fina lilla Tristan.

Dagen till ära är det också Johans födelsedag, så ett jättegrattis till dig!!!

Nu ger födelsedagsbarnet mig onda ögat så det är bäst att jag slutar skriva...

Frasse har ju inte varit hos oss så mycket på senaste tiden vilket gör att man för varje gång får börja om från början med att få ordning på rutiner och regler, speciellt när en av hundarna är totalt lekgalen.

Med det sagt så kan jag meddela att mina pojkar skött sig utmärkt idag och låtit mig få pluggro. Tristan har till och med klarat av att låta bli att slicka på Frasse. I gengäld gick Frasse med på att dela sin filt med Tristan.

 Sötnosar!

Till kvällen blev det träning med Anna och Malin. Aussiemonstret bjöd på mycket bättre fokus än i måndags och vi klarade därmed hela 3 steg med perfekt fotgående. Det kan låta lite men jag är jättenöjd!

Idag kom Frasse på besök till Tristans stora glädje. Det är meningen att Frasse ska stanna tills imorgon men om de sköter sig och låter mig plugga så behåller jag gärna Frasse en extra dag. Tyvärr har det blivit alldeles för lite schnauzer tid på sistone och jag saknar den lilla gubben.

Det blev en tur till hundgården på en gång så dem fick en chans att busa av sig. Tristan trodde nämligen att man kunde göra det inomhus och som det ser ut hemma hos oss just nu är det endast bäddat för katastrof. Det står kartonger och grejer precis överallt inför den stundande flytten och gångutrymmet är minst sagt begränsat. Det känns nästan som om man skulle höra hemma i det där städprogrammet på TV... Rent hus...

Något jag inte förstår mig på bara är ett nytt beteende Tristan har börjat med. Han ska slicka på Frasse överallt och låter man honom hålla på kan nästan tro att man doppat Frasse i badet. Han slutar om man säger till men så fort man vänder ryggen till börjar han igen. Det känns nästan lite maniskt, som om han bara inte kan låta bli, och när man säger till honom sjunker han ihop och blir väldigt ynklig (lite "jag vet att jag inte får men jag kunde inte hjälpa det" uppsynen). Det är bara Frasse han gör så här på och Frasse säger inte ifrån... Kan detta möjligen höra ihop med hans hormoner? Förbryllad blir jag i vilket fall.

Idag var det måndagsträning som hade rätt stor uppslutning. Vi fick bl a träffa ytterligare en av Tristans mostrar, Lizzy. När man sitter vid sidan och tittar kan man nästa tro att det är aussieklubben som har träning, tur att Dalton är med och bryter lite.

Det märks att "ligg där och vila tills jag säger något annat" börjar fastna bland alla hormoner som far runt i huvudet på aussiemonstret. Ett stort plus är att när han ligger ner så är han också tyst. Däremot så tror han att man kan fuska om matte vänder ryggen till och slänger sig på backen när man vänder sig om, ögontjänare! Det må vara myrsteg men det går framåt.

Lite fladdrig i träningen är han eftersom han inte riktigt kan släppa de andra hundarna så det blev korta pass med fokus på fokus.

Vi jobbade ffa med ingångarna igår, med och utan apport. Utan apport börjar det släppa, han försöker fuska mindre och mindre för varje gång nu (är det kanske så att jag har blivit bättre på att belöna vid rätt tillfälle?!). Med apporten har han lite svårt för sig, det är lite som om han inte vet hur han ska få plats bredvid mig med den STORA apporten i munnen. Det blir lite mer omständigt men när han väl kommit på plats så sitter han väldigt bra iaf.

Med fjärrdirigeringen har jag kört fast lite. Sitter jag precis framför honom så förflyttar han sig inte en centimeter, men så fort jag tar ett litet steg bakåt så drar han sig mot mig... Får fundera lite på den.

Igår var vi iväg en sväng till Järvafältet med Rosanna och hennes 5-månaders nakenhund Nisse. Det blev en trevlig eftermiddag i solen och Tristan fick sig ett spår där han spårade helt gudomligt de första 250 m för att sedan börja slarva (missade dessutom en pinne pga tappt). Jag begriper inte varför han gör så här?! Det är ju inte så att han tappar motivationen för han ger sig ju inte utan letar enträget efter spåret igen. Tycker inte heller att han alltid känns så trött när det blir så här... Någon som har ett förslag?

I övrigt var Nisse vettskrämd för Tristan, trots att det burdusa aussiemonstret var jätteförsiktig. Men Nisse verkar i och för sig rädd för det mesta så...

Idag var det iaf dags att bege sig iväg på första räddnings-förträffen. Blev lite orolig över vädret eftersom det regnade för fullt när klockan ringde imorse, men som tur var sprack det upp.

Aussiemonstret har ju blivit jobbigare och jobbigare att ha omkring andra hundar så jag var lite orolig över hur det skulle gå (speciellt efter "träningen" i onsdags) och det är nu jag skulle vilja skriva "men jag oroade mig helt i onödan" men...

Jag hann inte mer än plocka ut Tristan ur bilen innan han ställer sig och illtjuter! Alla ni som träffat denna hund har ju hört en del av hans lustiga läten och idag bjöd han på hela repertoaren, plus några till. Jag tror han blev lite chockad över att helt plötsligt hamna mitt bland ca 30 hundar för att sedan promenera tillsammans med dem.

Jag lyckades faktiskt hålla mig lugn trots allt, även om frustrationen och stressen bubblade under ytan, och efter en stund började han lugna ner sig för att mot slutet vara (nästan) helt tyst! Han kunde tom gå normalt i kopplet!

Det vi gjorde under dagen var att gå. Gå upp och ner för backar, fram och tillbaka i skogen och några små extramoment.

Vi fick en uppgift där vi skulle dela in oss i grupper om fyra och klura ut hur vi på bästa sätt kunde få upp oss själv och våra hundar på en brant bergshäll för att sedan ta oss ner igen. Denna uppgift krävde att vi lyfte hundarna så jag var väldigt glad att jag inte var i samma grupp som rottisarna och hoffarna.

Vi skulle även klättra över timmerhögar med hundarna. Alla med varierande teknik. En del bara sprang över och en del tyckte att det var lite läskigt. Tristan hade väl inget emot att gå över stockhögen men tog det lugnt och funderade noga över var han skulle sätta tassarna. Medan jag håller på att klättra hör jag i bakgrunden hur instruktören säger "titta nu, här har ni en klok hund". Stolt matte!!!

Passiviteten vid lunchen gick hyfsat bra, han ville inte vila men det var väldigt lite gnäll iaf och han hälsade glatt på instruktören när de gick runt och kollade läget.

Överlag var det en intressant dag och jag tänker absolut gå på resterande förträffar, pipmonster till trots.

Imorgon är den första förträffen inför räddningshundskursen och även om jag så gott som bestämt mig för att inte gå kursen så vill jag gärna gå på förträffarna. Jag ser det som en chans att få lära mig mer om min hund, hur jag lär mig läsa honom och få personlig feedback omkring vad jag ska tänka på i vår träning för att utveckla vårt samarbete. Med andra ord så tror jag att det kan bli en spännande dag.

Samtidigt är det en "träningsträff" imorgon som jag väldigt gärna skulle vilja gå på... Vad ska man välja?!

Dagens aussiemonster historia blir från igår kväll. Jag och Johan sitter i soffan och slappar när Tristan kommer med en mycket fin strumpfläta som han hittat i min ryggsäck (?!). Den ska ju förstås visas upp och en mycket nöjd liten aussie viftar på hela kroppen... Svansen slår då ut två tomma colaburkar på bordet och jag hinner precis tänka "vilken tur att han inte har en labbesvans för då hade det fyllda glaset med cola vält" när jag ser hur svansen gör en ny vända över soffbordet och vad händer? Jo, cola över hela bordet varvid min mobil och fjärrkontrollen till Johans älskade förstärkare dränks... Jag kan meddela att man står inte högt i kurs hos Johan om man utsätter hans förstärkare för olovliga knapptryck ( = jag) eller colabad ( = Tristan).

Nej, nu måste jag iväg och bli bedömd i mitt praktiska förfarande som kandidat. Läskigt! Håll tummarna!