Det blev ingen räddning för oss i lördags. Jag var verkligen inte på humör och Tristan var hängig, att jag redan bestämt att vi inte ska gå kursen i år underlättade ju inte direkt motivationen.

Tristan har iaf blivit mycket bättre i luftvägarna. Det märks väldigt tydligt under promenaderna som inte längre är harmoniska och luktfria. Jag blir lite fundersam över om det verkligen är noskvalster han har, då han började bli bättre redan innan medicinen kan ha gjort någon verkan... Egentligen spelar det ingen roll bara han blir bra och den underbara spårnosen hittar tillbaka!

Det har mest blivit promenader för aussiemonstret del i helgen. Lägenheten har upptagit större delen av vår vakna tid, det är helt otroligt hur mycket prylar och struntsaker man har samlat på sig!

Som avslut kan jag berätta att på något underligt vis fick jag tummen ur ikväll. Löparskorna snörades på och jag, Johan och Tristan tog vår premiär tur! Efter ca 1 km av konstant hoppande i huvudhöjd (?!) från aussiemonstrets sida verkade han förstå vad det hela gick ut på och sprang snällt vid sidan. Jag tror att han tyckte att det var roligt att få springa med flocken i vad han tycker ett bra tempo (vi människor är ju normalt fruktansvärt söliga på promenaderna). Nu ska vi bara se till att få in lite rutiner så ska det nog bli bra.