Igår var vi iväg en sväng till Järvafältet med Rosanna och hennes 5-månaders nakenhund Nisse. Det blev en trevlig eftermiddag i solen och Tristan fick sig ett spår där han spårade helt gudomligt de första 250 m för att sedan börja slarva (missade dessutom en pinne pga tappt). Jag begriper inte varför han gör så här?! Det är ju inte så att han tappar motivationen för han ger sig ju inte utan letar enträget efter spåret igen. Tycker inte heller att han alltid känns så trött när det blir så här... Någon som har ett förslag?

I övrigt var Nisse vettskrämd för Tristan, trots att det burdusa aussiemonstret var jätteförsiktig. Men Nisse verkar i och för sig rädd för det mesta så...

Idag var det iaf dags att bege sig iväg på första räddnings-förträffen. Blev lite orolig över vädret eftersom det regnade för fullt när klockan ringde imorse, men som tur var sprack det upp.

Aussiemonstret har ju blivit jobbigare och jobbigare att ha omkring andra hundar så jag var lite orolig över hur det skulle gå (speciellt efter "träningen" i onsdags) och det är nu jag skulle vilja skriva "men jag oroade mig helt i onödan" men...

Jag hann inte mer än plocka ut Tristan ur bilen innan han ställer sig och illtjuter! Alla ni som träffat denna hund har ju hört en del av hans lustiga läten och idag bjöd han på hela repertoaren, plus några till. Jag tror han blev lite chockad över att helt plötsligt hamna mitt bland ca 30 hundar för att sedan promenera tillsammans med dem.

Jag lyckades faktiskt hålla mig lugn trots allt, även om frustrationen och stressen bubblade under ytan, och efter en stund började han lugna ner sig för att mot slutet vara (nästan) helt tyst! Han kunde tom gå normalt i kopplet!

Det vi gjorde under dagen var att gå. Gå upp och ner för backar, fram och tillbaka i skogen och några små extramoment.

Vi fick en uppgift där vi skulle dela in oss i grupper om fyra och klura ut hur vi på bästa sätt kunde få upp oss själv och våra hundar på en brant bergshäll för att sedan ta oss ner igen. Denna uppgift krävde att vi lyfte hundarna så jag var väldigt glad att jag inte var i samma grupp som rottisarna och hoffarna.

Vi skulle även klättra över timmerhögar med hundarna. Alla med varierande teknik. En del bara sprang över och en del tyckte att det var lite läskigt. Tristan hade väl inget emot att gå över stockhögen men tog det lugnt och funderade noga över var han skulle sätta tassarna. Medan jag håller på att klättra hör jag i bakgrunden hur instruktören säger "titta nu, här har ni en klok hund". Stolt matte!!!

Passiviteten vid lunchen gick hyfsat bra, han ville inte vila men det var väldigt lite gnäll iaf och han hälsade glatt på instruktören när de gick runt och kollade läget.

Överlag var det en intressant dag och jag tänker absolut gå på resterande förträffar, pipmonster till trots.