Idag har varit en stor dag, Tristan har nämligen fått träffa fåren för första gången!

Kan man inte vara med på aussiellägret får man hitta på egna roliga saker så tillsammans med Malin begav vi oss till Linda för att valla. Det blev en väldigt spännande dag som gav blodad tand hos både matte och hund.

Tristan reagerade inte alls som jag trodde, men gör han någonsin det? I början var det tjuvrusningar som gällde men efter lite träning gick han att dämpa lite och han kunde röra sig lite långsammare och ffa lyssna något. Hur det gick ses nog bäst på filmen nedan.

(Jag gillar hur han börjar lalla omkring i fållan för att helt plötsligt inse att det finns får där! Fåret som rider förbi i slutet ser ju rätt roligt ut också...!)

Moa skötte sig fint och fick visa vad hon gick för när hon blev utmanad av ett tjurigt får.

Riktigt roligt var det och nu hoppas jag att det inte kommer ta allt för lång tid innan vi får en ny chans att möta fåren tillsammans igen. Jag anar dock att livet med vallning innebär en hel del frustration. Det är ju helt sjukt att det ska vara så svårt med tajmingen?!

 Elsa visar hur det ska gå till.

Så här trött kan man bli när man "jobbat" i fållan!

Då är vi inne på sista helgen av semestern och den går förstås i hundens tecken.

Igår tog vi, dvs lilla familjen aussiemonster, en tur till skogen för lite "kravlös" tillvaro med långfika och uppletande. Det märktes på Tristan att det var alldeles för länge sedan vi körde uppletande sist men när dammet väl var avborstat flöt det på fint. Han är så härlig att se i arbete, vilken envishet!

Efter att klockan ringt alldeles för tidigt imorse plockade vi (jag, Johan och aussimonstret) upp Malin, Moa och Tjabo för vidare färd mot Mälarö BK och den första delen av träningstävlingscupen. Pga Tristans koncentrations- och passivitetssvårigheter var jag tveksam till om vi skulle kunna ställa upp och var väl lite nonchalant och glömde vaccinationsintyget. Surt sa räven, för Tristan hade troligen klarat av att delta idag. Istället fick Malin och Moa visa hur det skulle gå till och de gjorde dem med besked, 25,5 poäng av 30 och en 2:a placering. Grattis!

På vägen tillbaka stannade vi till vid hundöarna och Tristan trodde nog att han dött och kommit till himmelen. Massor av hundar och man fick hälsa och busa så mycket man ville! Matte var mest glad över att han faktiskt höll lite koll på oss tvåbenta och att inkallningen fungerade hyfsat (mest effektiv var den när Malin ropade "Tjabo"...).

Efter allt detta var vi förstås hungriga och vi avnjöt den införskaffade maten på Malins lydnadsplan innan vi lite lamt tränade lydnad och trix. Tristan och Moa avslutade med en sista brottningsmatch innan batterierna tog helt slut. Titta gärna in på Malins blogg för lite "fina" bilder!

Nu är det lilla aussiemonstret helt slut och har snarkat konstant sedan vi kom hem. Det är bäst att han laddar batterierna för imorgon väntar nya spännande äventyr...

Wilma, Moa & Tjabo vilar i väntan på agilityträning.

Vi har gjort stora framsteg på dagisfronten. Igår var Tristan "inte värst" och idag "som alla andra" så det är en stor sten som faller från bröstet nu när vi vet att han får börja på riktigt på måndag. Han fick tom "ledigt" från inskolningsdagen imorgon!

Om det går bra på dagiset så går det defintivt sämre med passiviteten omkring andra hundar. Tristan är så fruktansvärt hundfixerad just nu och det ska skvättas och luktas precis överallt, man kan ju tycka att det borde bli bättre av att han har hundar att umgås med på dagiset men icke.

I ett försök till passivitetsträning åkte vi ikväll till klubbens öppenträning i agility för att titta på Malin - Moa och Tjabo, Linda - Wilma och Lizzy och Vanessa - Singha som skulle träna. Man behöver ju iaf inte skämmas över att hunden sitter och gurglar och sjunger eftersom man lätt blir överröstad av alla andra hundar som skäller. Rätt skönt faktiskt...!

...verkar vara den rätta beskrivningen på det lilla aussiemonstret. Idag är han återigen osäljbar och mattes älskling.

Dagispromenaden: Trots nya hundar som dessutom var väldigt små (Tristan upptäckte att dem var väldigt lätta att flytta på om man puttade på dem med nosen) så höll han låg stressnivå och var riktigt trevlig att promenera med. Det har även varit tydligt under resten av dagen att han inte slösade så mycket onödig energi då krafterna har funnits att orka med annat bus och djävulskap.

Lydnadsträning på Malin Hamners BK: Det lilla aussiemonstret var ett litet ljus. Satt/låg lugnt och stilla på filten bredvid mig. Fokuserad vid träning trots att Dalton och Doc var med för första gången på länge. Som belöning för hans avslappnade attityd fick han leka med Moa och oj vad de busade. Jag förväntade mig att få se Moas berömda nacksving då hon är på Tristan mer och mer för varje gång men istället var det Tristan som fick damen på fall. Nacksvingar är tydligen något som går i familjen!

Med på kvällsträningen var även Anna som nu hittat tillbaka till "verkligheten" och vi utbytte lite erfarenheter kring våra två blå fläckars hormonella besvär. Skönt att inte vara ensam trots allt! Doc var för övrigt riktigt snygg nu när han lagt på sig lite massa.

Tanken var att helgen skulle spenderas på ån Tidan tillsammans med kanot, vänner, hundar och fint väder. Det sistnämnda ville dock inte infinna sig så tyvärr fick vi ställa in paddlingen och istället åkte vi till Johans föräldrar.

Just denna helg var Johans föräldrar barnvakt till barnbarnen så det blev mycket nyttig träning för Tristan.

Tristan, ja... han har backat 6 månader i sin utveckling och har för tillfället stora problem i passiviteten med andra hundrar. Jag hotade i ett svagt ögonblick med Blocket när vi var på klubben med Malin ikväll, men det bekom honom inte för Moa har minsann sagt att det var det bästa som hänt henne för då får man bo hos människor som Malin och Robin. Ingen effekt med andra ord. På något underligt vis gick dock dagispromenaden riktigt bra, stressade de första 5 min sedan var det som att trycka på en knapp och han coolade ner och kunde gå en normal promenad.

Jag förstår inte var det gick fel????? Hoppas innerligt att det är åldern som spökar.

Det lustiga är att i stora folksamlingar är han hur cool som helst. Miljötränade mitt inne i city idag och han trängdes snällt tillsammans med alla människor och satt tålmodigt och tog emot klappar och frågor från nyfikna personer som undrade över den speciella hunden. Tunnelbana och pendeltåg är heller inget som höjer några ögonbryn hos monstret, utan det är alla de nedrans hundarna som ställer till det...

På pendeltåget träffade vi en riktigt trevlig kille i 13-års åldern. Han stod först bredvid oss på perrongen och kastade långa blickar på monstret, när jag tittade på honom gömde han sig bakom en skrivbok. Då tåget kom var vi tvungna att gå en bit för att hamna på tillåten plats och killen följde efter  och satte sig bredvid oss. Han fortsatte att titta på Tristan innan han vågade fråga vad det var för ras, för att därefter säga "han ser så mycket smartare ut än vår hund" som för övrigt visade sig vara en 6 mån gammal boxer som "hoppar och tacklas så att man nästan ramlar omkull". Han var en mycket trevlig, lugn och sansad unge så det blev ett ypperligt tillfälle för Tristan att barnträna på.

Hoppet har återvänt då dagens promenad med dagiset innebar enorma framsteg. Tristan var förvisso något stressad men ändå kontaktbar under hela promenaden och inte alls i närheten så blockerad som han var igår. Skönt!

Till kvällen utnyttjade vi sommarvädret och åkte ut till lagunen med monstret, farbror schnauzer och lillasyster. Det blev nyttig simträning för vovvarna och speciellt för halta Frasse, lillasyster kom inte längre än till magen och Johan gömde sig tryggt på land bakom kameran. Gammelgubben Frasse blir som en annan hund i vattnet och det är så roligt att se!

Frasse försöker fånga vatten...

Monstret kämpar med tungapporten på Difloydsträffen.

Idag blev det en sväng till klubben igen med Malin, Moa och Tjabo. Tristan fick kämpa på med hindret som gick jättebra att hoppa på 55 cm men om jag höjde till 65 cm ville han bara springa och gömma sig. Efter en uppgiven matte i gräset blivit coachad och uppmuntrad tog han sig till slut även över den högre höjden, skönt!

Vi tränade på det mesta och Malin fick ställa upp som linförighets coach. Jag upptäckte nämligen att Tristan har listat ut att vid kommendering får man inte lika mycket belöningar och då tänker han inte heller anstränga sig, smarta hundf*!

Malin tog förstås också fina kort på Tristan som jag hoppas att hon mailar över?!

Nu när det inte längre är aktuellt kan jag berätta att jag egentligen tänkt debutera med Tristan i appellen den 5 september. Det hade varit roligt att få första tävlingen "ur världen" utan allt för stora prestationskrav, lite går det så går det men det är inte hela världen om vi misslyckas, men pga flera olyckliga omständigheter passar det helt enkelt inte just nu.

Tristan är sedan förra veckan "konstig" och inte helt sig själv (hormoner?) och detta tillsammans med den nya situationen på dagis har gjort honom väldigt stressad och mentalt slut. Att då tävla så nära inpå allt nytt med dagis tror jag inte är att direkt underlätta för sig och nu när vi dessutom är tvungna att börja om med hindret känner jag att det blir lite för mycket. Det är inte roligt bara stressande... Jag lägger hellre mer tid på att få hoppet roligt igen än att panikträna så att han hoppar bara för att han måste. Dessutom är det viktigare att lägga tid och energi på att få en fungerande situation på dagis för snart börjar skolan igen...

Den här dagen har verkligen rusat iväg och jag vet inte riktigt vad jag hunnit få gjort... Men jag har ju faktiskt semester och då är det ju helt ok att dra ner på effektiviten, eller hur?!

Det lilla aussiemonstret har iaf hunnit gå på dagis även denna dag med varierad framgång. Inne ligger han och sover men på promenaderna blir han tydligen väldigt stressad och personalen har lite svårt att få det under kontroll så imorgon ska vi gå med på promenaden och se om vi klarar av att styra upp det hela...

En tur till klubben med Malin, Moa, Tjabo, Camilla, Chenin och Choice blev det också. Träningen gick väl helt ok, körde framförgående som gick rätt så bra faktiskt. Tempot var kanon, han stretade i stort sätt ingenting, huvudet rakt fram och han gick rakt (åtminstonde när vi hade ryggen mot publiken), vad mer kan man begära?

Vi fick tråkigt nog lägga en hel del tid på hoppet, som tidigare suttit jättebra och som nästan fungerat som ett "belöningsmoment", efter en liten olycka förra veckan. Tristan skulle göra återhoppet och gjorde ett enormt misstag i avståndsbedömningen och hoppade av alldeles för tidigt (jag tror att han blev bländad av solen) vilket slutade i att han landade hängande på hindret (stackaren lyckades med att få skrapsår på snoppen...). Detta missöde blev ett stort hjärnspöke för det lilla aussiemonstret och han började vägra att ens gå i närheten av hindret. Men efter dagens träningspass har han fått tillbaka suget på uthoppet och han gör även återhoppet men på lite lägre höjd.

Jag tror att detta går att träna bort, Tristan behöver bara bygga upp självförtroendet igen, men det är lite tråkigt att det hände så nära inpå... Jag har inte riktigt råd att bli av med mina "belöningsmoment".

Efter hundträningen skulle jag hem till mamsen för lite firande av min födelsedag i efterskott (TACK SÅ JÄTTEMYCKET FÖR PRESENTERNA!) så så mycket socialisering hann jag inte riktigt med, men imorgon har jag beställt en ny träningsdejt med Malin, Moa och Tjabo så då får vi en ny chans!

Idag får fina moster Moa stå för bilderna:

Are you talking to me?!