Igår tog Malin med mig och Tristan till "lagunen" för lite kvällsbad. Vi fick ta bussen till Malin eftersom Johan jobbade över och när vi satt på bushållsplatsen slog det mig vad fruktansvärt bekväm man har blivit. Vi tar ju bilen nästan jämt när vi ska någonstans, vilket har gjort att det känns som värsta projektet att behöva åka kommunalt (även om resan bara tar 15 min)...

Själva bussresan gick ypperligt, det verkade som om Tristan aldrig gjort något annat, däremot var bushållsplatsen rena himmelriket för en spunk som monstret. Ni kommer väl ihåg Pippi Långstrump? Han lade sig snällt ner och väntade bara för att upptäcka alla gottigheter (= äckligheter) som fanns där...

Väl framme kan jag berätta att vattnet var väldigt skönt och jag tror att Tristan kan intyga samma sak. Detta var egentligen första gången han fick simma så det var lite spännande att se hur det gick.

Det var inga problem att gå ut i vattnet så länge han nådde botten men att ta det sista steget och börja simma var lite läskigare och krävde lite lockande. Efter ett tag hittade monstret sin metod och det var att kasta sig ut, det såg rätt roligt ut han hade lika gärna kunnat hoppa från en brygga.

Till en början var det mycket plaskande men mot slutet började tekniken att infinna sig mer och mer och han vågade ta lite större vändor. Så efter lite träning och lite mer självförtroende så tror jag nog att det blir bra.

Jag är i vilket fall övertygad om att han inte är rädd för vatten, för även om det var läskigt med de första simtagen så var dykning inte något som bekom monstret. Tristan gick runt i vattenkanten och fick väl syn på något spännande under vattenytan. Han stoppade ner nosen i vattnet men det räckte tydligen inte så då körde han ner hela huvudet, det var bara örontopparna som stack upp över vattenytan! Dessutom grejade han under vattenytan så länge att jag funderade över om jag skulle behöva dra upp honom... Tokhund!

Kanske att ett jobb som dykare i framtiden?!

Tack för en mycket trevlig kväll Malin!

Några kvällar i rad nu har vi fått påhälsning på balkongen av en ekorre. Den sätter sig på räcket, kollar läget lite och springer sedan vidare på husfasaden till nästa balkong. Samtidigt som jag tycker att det är häftigt att titta när den klättrar så står jag med hjärtat i halsgropen och är rädd att den ska trilla ner.

Jag antar att ekorren har hittat ett bekvämare sätt att leta mat på, förutsatt att man tycker att fasadklättring är bekvämt...

Denna gång hann jag iaf fånga rackaren på bild, dock genom fönstret (därav att bilden ser lite konstig ut och har ingenting att göra med mina bristfälliga kunskaper som fotograf...! Hmm, bortförklaringar...).

Jag försöker träna med Tristan, september börjar ju närma sig, men pga jobbtider och värme så blir det inte mer än små mikropass. Tristan kan inte ge riktigt det jag vill ha och det blir mycket petande med detaljer som inte kräver "fart och fläkt", vilket iof är behövligt det med.

Läggandet har vi inte några som helst problem med längre, snabbt och snyggt slänger han sig i backen. Däremot så har Tristan själv omvandlat övriga moment så att även dessa numera innehåller lägganden... Kanske inte riktigt lika önskvärt!

Framförgåendet går lite sådär, jag har svårt att få honom att tänka framåt. Utan synretning blir han osäker och tittar bakåt på mig och söker hjälp...

Något som har varit riktigt effektivt att träna i värmen är platsliggningen. Det lilla aussiemonstret vet vad jag vill ha av honom vid platsliggning, men ibland kan det inte bara hjälpas när det börjar krypa i benen på en liten buse och det blir lite ostabilt och nervöst.

Sedan värmen kom tar Tristan det gärna lite lugnare utav sig själv och tycker inte att platsliggningen är så värst långtråkig utan snarare rätt skönt, vilket har gett en väldigt stabil plats. Jag kan nu lägga honom på långa avstånd och under lång tid utan att känna mig orolig för att han ska gå upp! Min förhoppning är att detta ska sätta sig såpass bra att det inte är några problem sedan när temperaturen sjunker... Hoppas kan man alltid!