På morgonpromenaden mötte jag en av kvinnorna som ingår i "småhundsgänget" här i kvarteret. Med "småhundsgänget" menar jag kvinnorna som alltid står ute och pratar med varandra och som alla har hundar av storlek mindre som ALLTID skäller och drar i kopplet när vi går förbi. Denna kvinna som jag imorse mötte har två taxar som även dem alltid skäller när vi passerar men idag fick jag mina fördomar motbevisade, vilket jag är glad för.

 Jag tycker nämligen inte att det känns som om "småhundsgänget" har något större engagemang i att göra något åt problemet, men idag frågade kvinnan med taxarna om jag kunde tänka mig att passera henne några gånger så hon kunde träna på att hennes hundar skulle vara tysta "Det blir ju trevligare så när vi alla bor i samma område". Förvånad promenerade jag och monstret förbi de sittande och TYSTA taxarna. Ibland är det roligt att ha fel!

Förutom lite vardagslydnad har vi också hunnit med att träna lite tävlingslydnad.

Jag är glad att appellen bara innehåller läggande då Tristan fortfarande tror att läggande och ställande är samma sak. Å andra sidan har jag heller inte lagt ner någon större energi på ställandet eftersom fokus ligger på appelldebuten...

 Framförgåendet går fortfarande trögt men det känns som att det är på gång att lossna, det är bara att kämpa på. Men det som verkligen gör mig taggad nu är att Tristan äntligen har förstått fotgåendet och tycker att det är roligt!