Idag blev det ett kort och intensivt träningspass på innergården där vi traglade linförigheten. Som vanligt var "gårdshunden" ute och skällde konstant på oss men istället för att i vanlig ordning bli irriterad så hade jag en mycket nyttig störning. I och för sig så verkar Tristan tycka att den hunden är rätt irriterande han med och visar inget intresse för närmare bekantskap.

Jag hade med mig favoritleksaken ut och så fort han tappade fokus "åkte han ut" och fick sitta uppbunden någon minut medan jag fick leka med tvättbjörnen. Detta var förvånansvärt effektivt och efter några gånger så kämpade han betydligt hårdare för att få chansen till lite lek med tvättbjörnen!

Passade även på att köra en budföring med en ny person när Kjelle kom för att lämna av farbror schnauzer, som för övrigt har repat sig från helgens krämpor (skönt!), vilket förstås inte var några som helst problem. Lycka är att springa!

Till kvällen kom Johans storasyster med familj för att inspektera hur vi fått ordning på lägenheten och förstås fika lite. Storasyster bor i Johans hemtrakt så senast de hälsade på här i Stockholm var under flytthelgen så tro det eller ej, men lite skillnad har vi ändå lyckats åstadkomma sedan sist.

Tristan är defintivt inte barnvan och blev väldigt stressad av allt spring och stoj som en 2 1/2 åring kan åstadkomma, lillasyster har bara 7 mån under bältet och var mest bara intressant att sniffa på.

Till skillnad från farbror schnauzer, som är förståndig och går undan och gömmer sig, kan det lilla aussiemonstret inte koppla av utan ska vara med precis hela tiden. När det var dags att sätta sig ner för att fika var det nästan som om han drog en djup suck och sa "äntligen" innan han sjönk ihop i en liten hög på golvet. Är alla bara på plats så kan man koppla av.