Efter några koppar kaffe igår kväll återfann sig tillräckligt med energi för att ta sig till klubben för lite lydnadsträning med Malin och Vanessa.

Träningen blev för en gångs skull ganska så disciplinerad och tävlingsinriktad, utan långa fikapauser. Hur det gick till förstår jag inte, kanske var det regnet?!

Malin och Moa fick köra igenom hela ettan och de såg riktigt fint ut, man undrar ju när jag och monstret kommer att var där... Jag insåg att ett lydnadsprogram är inte så fruktansvärt långt iaf även om det känns så ibland.

Det lilla aussiemonstret fick träna fotgående korta sträckor med kommendering. Det visade sig att Tristan hamnar för långt fram i halterna och jag fick tipset att gå lite fortare. Jag har tidigare gått väldigt långsamt för att jag vill att Tristan ska koncentrera sig på att hålla positionen men tydligen har det haft motsatt effekt, för så fort jag ökade takten blev både koncentrationen och positionen mycket bättre. Dumma dumma Sofie! Som om det inte är svårt nog utan att man lägger ut egna farthinder på vägen...!

Det blev även träning på att sitta still vid överlämnande av apporten. Både Malin och Vanessa fick lämna olika apporter med olika lukter och det gick jättebra, men sedan vet jag inte vad som hände. Upptaget av apporten och ingångarna fungerade som de skulle, men helt plötsligt kom det som jag varit så glad att jag sluppit... Tugget! Men det är väl det som är så "härligt" med hunderit, man blir aldrig färdig...

Dock var apport täningen inte slut där för tydligen behövde även jag lite träning. Omedvetet flyttar jag vänster arm bakåt för att underlätta när Tristan ska göra sin ingång så den måste jag klistra fast i sidan.

Avslutningsvis blev det platsliggningen förstås. Jag lämnade Tristan på fullt avstånd och efter ett mindre krypförsök låg han fint, trots kraftig störning från agilityplanen. Det stör mig att han ska testa att krypa nästan varje gång, för går jag tillbaka och lägger honom på rätt ställe igen så ligger han sedan kvar där...

Däremot hände något under platsliggningen som gjorde mig väldigt glad och hoppfull. Tjabo som låg bredvid bestämde sig helt plötsligt för att göra en rivstart upp och iväg och nu ni... Tristan låg kvar!!! Det trodde jag inte! Mitt duktiga monster!

Bra och effektiv träning blev det och jag är glad att jag besegrade tröttheten och tog mig iväg till klubben.