Det blev en heldag i skogen med Malin och alla hundarna. Solen sken och vi hittade en mysig "camp-plats" vid vattnet och Tjabo var inte sen att blöta tassarna.

Tristan fick två spår. Först ett appellspår som jag gått och sedan ett skogsspår som Malin gått. Det var torrt i markerna och av Tristan att döma något svårspårat (kanske hjälpte de långa liggtiderna till). Som vanligt kastade han sig iväg i 210 km/h men upptäckte ganska snart att det inte gick, utan han fick sänka farten och spåra sig noggrannt fram med låg nos. Lite trassel var det men överlag är jag riktigt nöjd med monstrets prestation, speciellt i skogsspåret, noggrann med låg nos och i ett lite lägre tempo. Att han missade en pinne göre faktiskt inte så mycket, förmodligen hade han den på känn för helt plötsligt började han irra runt och jag trodde att han fått tappt men det var nog pinnen som låg där.

Även Tjabo och  Moa fick varsitt spår men då vi bara var två så stannade jag kvar med för tillfället icke spårande hundar och såg inte hur det gick.

Tristan har kärat ner sig totalt i Malin och när hon i pausen mellan spåren klickade in honom var lyckan gjord.

 Att se sin egen hund jobba med någon annan är väldigt intressant, man får verkligen en chans att studera tankeverksamheten mycket mer detaljerat. Jag satt bakom Tristan när dem höll på och jag riktigt kunde se hur det knakade inne i huvudet på honom. Jag vet inte hur fort denna inklickning brukar gå, men jag tycker att Tristan verkade fatta principen fort och ffa han tyckte att det var roligt. Monstret tyckte förstås inte alls att det var dags att sluta när klickern plockades bort, så nu kände jag mig tvungen att till slut införskaffa en sådan där klicker (vilket jag också gjorde på hemvägen...).

Väl hemma blev det lite snabbuppfräschning innan det var dags att bege sig till dagiset. Då vi kom efter stängningstid var det inga hundar kvar och Tristan kunde springa runt och sniffa av stället och vilket ställe det var tyckte han. Leksaker och tuggben överallt och en dagisfröken som gav honom godis så fort han tryckte på godisfickan med nosen, kunde det bli bättre?!

 Efter lite prat om ditten och datten och om när inskolningen bäst skulle påbörjas då det krockar lite med den lilla semestern med inplanerade aktiviteter som vi har, kom vi fram till att Tristan ska ha sin första prövodag IMORGON för att utvärdera lite vad som kan komma att behövas. Oj oj oj, hur ska detta gå (för mig)?

Efter dagiset blev det raskt iväg till mamsen som kommit hem från norrland för ett litet hej och gos med farbror schnauzer. Väl hemma igen är det en trött liten aussie som ligger här på golvet, han vill inte ens gosa...!

Det blev visst ett ganska långt inlägg så nu avslutar jag med lite bilder på alla fina hundar från dagen. Tack för hjälpen med inställningarna Malin!

Att man kan vara så här underbart söt?!

Tjabo efter ett litet dopp i det blå.

Kan dessa två möjligtvis ha samma matte och fotograf?

Tjabo ville inte dela sin tid i rampljuset med Tristan!

Kan korvutdelning kanske vara anledningen att hundarna gillar Malin så mycket?!

Inklickning. Moa & Tjabo lite avundsjuka kanske?

Moa förstår vikten av att kunna ta det lugnt.

Nyss hemkommen från lydnadsträning med Malin och Linda är nästan det första jag gör att sätta mig framför datorn, "som vanligt" skulle Johan säga. Johan tycker nog att jag stundtals är fastklistrad vid datorn, men jag tror inte riktigt att han förstår hur "viktigt" det är att uppdatera bloggen och förstås läsa alla andra bloggar som finns på "läslistan".

Det var som sagt lydnadsträning som stod på schemat ikväll, Malin Hamners BK hade nämligen inofficell lydnadstävling.

 Jag försöker passa på att träna så mycket som möjligt under tävlingslika förhållanden för att även lyckas få dessa situationer roliga, men idag gick det väl inte kanonbra. Monstret var något ofokuserad och lade väl inte direkt ner sin själ i arbetet, men jag ser ju hellre att det går dåligt på träning än på tävling (känns lite konstigt att jag tar det hela med ro, har jag blivit sjuk?). I vilket fall bryr han sig inte längre om den som kommenderar och det är ju framsteg bara det!

Vi har iaf möjlighet till revansch imorgon. Jag är ledig och Malin har semester så tanken är att det blir en tur ut till skogen för lite spårande under dagen. Annat på schemat är ett besök på det hunddagis där Tristan troligen ska börja till hösten, spännande att se hur det ska gå...

På morgonpromenaden mötte jag en av kvinnorna som ingår i "småhundsgänget" här i kvarteret. Med "småhundsgänget" menar jag kvinnorna som alltid står ute och pratar med varandra och som alla har hundar av storlek mindre som ALLTID skäller och drar i kopplet när vi går förbi. Denna kvinna som jag imorse mötte har två taxar som även dem alltid skäller när vi passerar men idag fick jag mina fördomar motbevisade, vilket jag är glad för.

 Jag tycker nämligen inte att det känns som om "småhundsgänget" har något större engagemang i att göra något åt problemet, men idag frågade kvinnan med taxarna om jag kunde tänka mig att passera henne några gånger så hon kunde träna på att hennes hundar skulle vara tysta "Det blir ju trevligare så när vi alla bor i samma område". Förvånad promenerade jag och monstret förbi de sittande och TYSTA taxarna. Ibland är det roligt att ha fel!

Förutom lite vardagslydnad har vi också hunnit med att träna lite tävlingslydnad.

Jag är glad att appellen bara innehåller läggande då Tristan fortfarande tror att läggande och ställande är samma sak. Å andra sidan har jag heller inte lagt ner någon större energi på ställandet eftersom fokus ligger på appelldebuten...

 Framförgåendet går fortfarande trögt men det känns som att det är på gång att lossna, det är bara att kämpa på. Men det som verkligen gör mig taggad nu är att Tristan äntligen har förstått fotgåendet och tycker att det är roligt!

Trots att jag jobbade kväll i dag så åkte vi till landet för lite avkoppling över helgen. Vi hade förstås en tidsplan för när vi senast skulle behöva åka så att jag hann till jobbet i tid, men jag är ju den eviga tidoptimisten... Vi kom iväg nästan en timme senare än tänkt och dessutom var det lite kö på essingeleden... På något underligt vis lyckades jag ta mig till jobbet i tid och stämplade in 13.59

Tristan tycker att livet på landet är paradiset. I fredags när han släpptes ut ur bilen började han springa och springa och springa, helt knäpp blev han. Det var bus på agendan hela helgen och att vara still var mer ett nödvändigt ont.

Självklart blev det lite jobb för aussiemonstret i form av spår. Temat för helgen har varit övergångar mellan olika typer av terräng.

På fredagen värmde vi upp med ett motivationsspår på ca 500 m som gick i skog, över fält och på grusväg. Lite väl fort gick det och därmed lite slarvfel men inget större som han inte kunde reda ut själv.

På lördagen råkade jag ge Tristan ett lite väl mastigt och svårt spår, det var ju ändå ett tag sedan vi spårade sist. Mitt problem är att jag har svårt att få till en bra längd på mina spår, det blir alltid kortare än jag tänkt mig, så den här gången gick jag långt. Över fält in i skog, över kalhygge och in i skogen, ut på fältet för att sedan gå in i skogen igen. Många terrängbyten och väldigt många vinklar visade det sig och längden blev nog faktiskt ca 1000 m.

Jag har för ovana att visa honom direkt på spåret så denna gång släppte jag honom 15 m vinkelrätt från spåret med kommando. Han såg lite förvirrad ut när det inte var något spår precis där vi stod, men började leta och hittade det utan problem och valde rätt riktning. Duktigt monster!

I spåret var det mycket strul, det tog lång tid innan han kom igång men med en fantastisk envishet tog han oss runt och alla pinnar hittades. Tristan har verkligen en otrolig drive, han ger sig verkligen inte. Om det har varit kämpigt och jag vill ta en paus vid en pinne, så försöker han smita iväg och fortsätta iaf. Han är verkligen helt otrolig!

Söndagens spår fick Johan lägga. Det var ett roligt spår med mycket klurig terräng, även här var det skog, fält, övervuxet kalhygge, grusväg och sedan lite mer skog. Påsläppet gick bra, han fick leta reda på det själv och också denna gång skötte han sig fint. Men sedan började det strula igen. Efter att ha missat första pinnen släppte det för honom och han spårade betydligt bättre än dagen innan. Något jag är så tacksam över är att han är väldigt duktig på att söka sig tillbaka till den plats han senast hade spåret på när han får tappt. Han hittade resten av pinnarna i det ca 800 m långa spåret.

Tristan är en hund som måste få jobba ifred, han behöver 10 m på linan för att inte störas utav oss. Eller kanske är det så att vi behöver ett avstånd på 10 m för att inte störa honom? Då ser man ju inte alltid vad han sysslar med och kan inte påverka honom på samma sätt... Det blir nämligen en sådan tydlig skillnad när man släpper efter på linan och ger honom mer utrymme. Kanske kan det vara en bra idé att släppa kontrollbehovet och faktiskt låta den som känner spåret, leda vägen?!

Här tyckte Johan att det var bra att lägga ett spår. Ser ni hunden?

Men inget stoppar ett aussiemonster!

Nu börjar det snart dra ihop sig för mig att bege mig till jobbet. Egentligen skulle jag ha packat så jag är startklar när jag kommer hem från jobbet imorgon, men som vanligt har jag hittat andra "viktigare" saker att göra under morgonen.

Vi ska nämligen åka till landet en sväng i helgen och det ska bli riktigt skönt. Vi har ju knappt varit där i år så landet-abstinensen är stor. Jag har till och med redan funderat ut alla spår jag vill lägga, med svårigheter och underlag...

Något jag faktiskt fått gjort under morgonen är ett intensivt lydnadspass med aussiemonstret under ett av de korta regnuppehållen.

Började med platsliggning som gick utmärkt. Inga krypförsök, 40 m och 6 min! Han var riktigt taggad när han förstod att det var träningsdags så jag ville se om han klarade av att behärska sig såpass att han klarade att börja med platsen och det gick ju bra.

Fortsatte med fotgående som verkligen har lossnat nu. Jag vågar inte pressa honom för långa sträckor ännu men han klarar nu av utebliven belöning för dåligt utförande med att försöka ännu mer, istället för att tappa motivationen som tidigare.

Hade en plan för att jobba med tugget på apporten som dykt upp, men idag var allt som det skulle igen. Inget tugg?!

Avslutade med framförgåendet och för första gången kände jag att Tristans hjärna tänkte framåt. Lite väl fort kanske, men ändå framåt!

Jag satt och surfade runt lite och vad såg jag när kom till aussielkubbens hemsida? Jo, att en bild på Tristan och Moa när dem "gosade" på rasspecialen pryder framsidan. Nu ligger förvisso Tristan i en  konstig vinkel så det är inte uppenbart att det är han, men jag vet!

Annars hände det inte så mycket spännande idag. Vi åkte till mamsen för att hämta nycklar och Tristan blev överlycklig att få träffa Frasse. Frasse å andra sidan tittade åt en annat håll och använde sig av metoden "ser jag inte honom så ser han nog inte mig". Frasse är lite rolig på det sättet, först vill han ingenting men så fort Tristan har hittat på något spännande då blir han bra nyfiken och ska vara med, söta gamla farbror schnauzer.

Efter några koppar kaffe igår kväll återfann sig tillräckligt med energi för att ta sig till klubben för lite lydnadsträning med Malin och Vanessa.

Träningen blev för en gångs skull ganska så disciplinerad och tävlingsinriktad, utan långa fikapauser. Hur det gick till förstår jag inte, kanske var det regnet?!

Malin och Moa fick köra igenom hela ettan och de såg riktigt fint ut, man undrar ju när jag och monstret kommer att var där... Jag insåg att ett lydnadsprogram är inte så fruktansvärt långt iaf även om det känns så ibland.

Det lilla aussiemonstret fick träna fotgående korta sträckor med kommendering. Det visade sig att Tristan hamnar för långt fram i halterna och jag fick tipset att gå lite fortare. Jag har tidigare gått väldigt långsamt för att jag vill att Tristan ska koncentrera sig på att hålla positionen men tydligen har det haft motsatt effekt, för så fort jag ökade takten blev både koncentrationen och positionen mycket bättre. Dumma dumma Sofie! Som om det inte är svårt nog utan att man lägger ut egna farthinder på vägen...!

Det blev även träning på att sitta still vid överlämnande av apporten. Både Malin och Vanessa fick lämna olika apporter med olika lukter och det gick jättebra, men sedan vet jag inte vad som hände. Upptaget av apporten och ingångarna fungerade som de skulle, men helt plötsligt kom det som jag varit så glad att jag sluppit... Tugget! Men det är väl det som är så "härligt" med hunderit, man blir aldrig färdig...

Dock var apport täningen inte slut där för tydligen behövde även jag lite träning. Omedvetet flyttar jag vänster arm bakåt för att underlätta när Tristan ska göra sin ingång så den måste jag klistra fast i sidan.

Avslutningsvis blev det platsliggningen förstås. Jag lämnade Tristan på fullt avstånd och efter ett mindre krypförsök låg han fint, trots kraftig störning från agilityplanen. Det stör mig att han ska testa att krypa nästan varje gång, för går jag tillbaka och lägger honom på rätt ställe igen så ligger han sedan kvar där...

Däremot hände något under platsliggningen som gjorde mig väldigt glad och hoppfull. Tjabo som låg bredvid bestämde sig helt plötsligt för att göra en rivstart upp och iväg och nu ni... Tristan låg kvar!!! Det trodde jag inte! Mitt duktiga monster!

Bra och effektiv träning blev det och jag är glad att jag besegrade tröttheten och tog mig iväg till klubben.

Efter en helg med nattarbete packade vi igår morse in oss i bilen för en tur till Eskilstuna och rasspecialen.

Tyvärr missade vi lydnaden men utställningen höll på desto längre och vi följde den från vår filt med kaffe och fika i högsta hugg. Det blev en dag med många fina hundar och nya bekantskaper. Fick bla äntligen ett ansikte till namnet Lisa och vi träffade även Marie (med pappa Agaton).

Tristan skötte sig fint under större delen av dagen, men började bli lite uttråkad mot slutet och bjöd på lite skönsång när några hundar lekte på planen längre bort. Att Camilla undrade om jag hittat på hur Tristan har uppfört sig ser jag som ett tecken på att vi lyckats!

Efter utställningen åkte jag, Johan, Malin och Lisa hem till Kerstin för lite gos med Difloydsvalparna som nu är 4 veckor gamla. Kerstin bjöd även på efterlängtad mat och fika, vilket jag förstår inte hör till ovanligheterna. Det blev mycket prat om den kommande Difloydsträffen och även om vi inte är "äkta" Difloydare kände vi oss varmt välkomna in i familjen.

Smått valpsjuka begav vi oss sedan hemåt och när vi släppt av Malin var det sängen som hägrade. Hade då varit vaken i 30 timmar...

Så här dagen efter känner jag mig nästan bakis men förhoppningsvis orkar jag ta mig samman för lydnadsträning lite senare.