Efter några hektiska dagar på jobbet var jag helt slut när jag kom hem. Det tar några dagar att åter acklimatisera sig till livet på en intensivvårdsavdelning, det är ju inte bara patienterna som ska tas om hand utan även alla anhöriga vars liv just vänts ut och in och det kan verkligen suga musten ur en ibland.

Samlade i vilket fall ihop krafterna till kvällen och åkte till Malin för att träna lite med henne och Linda. Dagens träningspass var kanske inte det allra mest effektiva, med en lååååång fikapaus och mycket roligt prat mitt i, men det var riktigt lyckat.

Utöver lydnadsträning och skvaller hade vi även inslag av en mystisk man som smög i buskarna och som hundarna verkligen inte gillade för att sedan se en polisbil komma ut ur "skogen" och köra över vår (förlåt jag menar förstås Lizzys) gräsmatta... Man undrar ju vad det rörde sig om?

Fortsatte med tonvikt på fokus i fotgåendet och han hade en riktigt bra attityd idag. Jag måste dock börja tänka på att hålla huvudet och blicken framåt och inte mot Tristan, han vill gärna gå lite för långt fram för att se ansiktet ordentligt, så träning, träning, träning.

Vad gäller apporteringen så fick vi låna Lindas apport och den tog han utan nosning först, jippii! Även ingångarna fungerade helt plötsligt. Jag kommer nog aldrig riktigt förstå hur man kan traggla något till förbannelse utan någon som helst förbättring, för att det sedan från en dag till en annan fungerar.

Försökte också köra lite ställande men tydligen hade Tristan glömt bort hur man står. Han provade först med att sitta för att sedan lägga sig hela tiden. Jag insåg att det inte var någon idé och tjafsa så jag bytte från ställande till läggande och vips hade jag ett fint läggande. Det behöver förvisso lite mer fart men nu lade han sig iaf på kommando och utan några steg.

Avslutade träningspasset med en platsliggning där jag för första gången vågade lämna Tristan på 10 m tillsammans med andra hundar. Efter ett mindre krypförsök i början låg han fint och stabilt, tom när Lizzy bestämde sig för att gå en sväng låg han kvar (nu låg i och för sig inte Lizzy bredvid Tristan men iaf!)

Som en belöning släppte vi lös vildarna innan vi åkte hem. 5 galna aussies gjorde Bromma osäkert för en liten stund... Jag försökte fota men insåg rätt snart att det inte var någon större idé så jag håller tummarna för att Malins bilder blev bra!

Wilma & moster Lizzy. Linda lyckades inte riktigt komma med...

Tjabo, moster Moa & Malin.

Fick ett mail från hon som håller i räddningshundskursen där hon undrade vad det blev av oss. Jag antog, dumt nog utan att fråga, att eftersom vi missade ena förträffen så fick vi automatiskt inte fortsätta men tydligen hade hon gärna sett att vi deltagit i lördags då hon sett stor potential i Tristan. Det lilla aussiemonstret är "en mycket klok hund", det kan man inte alltid tro...!

Jag känner mig lite dum att jag missade vår chans, speciellt nu när jag vet att Tristan har potential, men samtidigt skulle det ändra mitt beslut att avvakta utbildningen ett år?

Åkte till klubben och tränade lite med Malin och Vanessa. Malin fick kommendera oss i en kedja av fyra moment och det gick väl hyfsat. Problemet är inte att han inte orkar flera moment utan att han blir väldigt störd av människor som står vid sidan och tittar. Så nu har jag tänkt att det eviga duttandet får ske på hemmaplan och på klubben blir det projekt fokus och att göra tävlingssituationen rolig.

Jag fick låna Vanessas apport och även denna gång stannade Tristan och nosade innan han tog den väldigt tveksamt. Jag vet inte riktigt hur jag ska få honom att inte bry sig om att den luktar annorlunda... Om man gör en lydnadsetta apportering så går det bra med främmande apporter. Alla tips mottages tacksamt.

Nu ska ångest-Sofie (ältar fortfarande räddningen) gå och lägga sig, första dagen på jobbet är alltid lite utmattande.

Det blev en tur till Järvafältet även denna dag och jag kan konstatera en sak. Det finns två typer av människor som inte stoppas utav hällregn, hundägare och sportfiskare. Då vi tyckte att det räckte med allt vatten på land så fick fiskarna ha sin sjö ifred och vi begav oss in i skogarna för lite spårande.

Idag blev det ett ca 600 m långt spår med 3 apporter + leksak. Av fredagens förvirring vid påsläppet syntes inte ett spår och Tristan tog det direkt (bra för Johans självförtroende som höll i linan även denna dag).

En stor del av spåret gick över en bergshäll med flera vinklar så aussiemonstret fick jobba ordentligt. Det blev väldigt tydligt att berg är svårare för helt plötsligt kan man följa Tristan i lagom fart utan att bromsa. Han kämpade på bra över berget men typiskt nog låg pinnen på det enda stället där det strulade och det blev en miss.

Jag blev lite orolig att han skulle tappa motivationen när det pga den missade pinnen blev väldigt långt mellan pinne 1 och 3 men som vanligt oroade jag mig i onödan. Ett exempel på aussiemonstrets starka motivation är att han vid avlämmande av en pinne valde att fortsätta spåra istället för att ta en tugga med korv...

Genomvåta åkte vi hem nöjda och belåtna med dagens arbete. Han är så duktig mitt lilla monster!

Imorgon är det dags för mig att bege mig till jobbet för första gången denna sommar. Det känns lite konstigt att jag inte längre ska spendera dagen med Tristan nu när jag varit hemma heltid med honom i nästan 3 veckor. Samtidigt ska det bli roligt att jobba lite igen och ffa tjäna pengar.

Det börjar bli dags för mig att bestämma vilken klubb jag ska ha som hemmaklubb, speciellt om jag nu ska börja tävla. Har sedan tidigare Sthlmsavd som hemmaklubb men sedan jag träffade "aussiegänget" har jag nästan bara tränat på Solna-Sundbyberg, dessutom ligger So-Su bättre till rent logistiskt. Annat som talar för So-Su är att det faktiskt är folk där och tränar på de allmänna träningarna och ffa att de har skotträning vilket inte Sthlmsavd har.

Känns som en fånigt problem egentligen, men det är ju så jag fungerar. Ju mindre problem desto svårare har jag att bestämma mig.

Så borde jag byta till So-Su?

Ett trött aussiemonster ligger vid mina fötter när jag skriver detta. Han fick efter lång väntan äntligen åka ut till skogen idag och jobba lite. Pga tidsbrist och noskvalster har det varit alldeles för länge sedan vi sist varit ute och spåra och det var verkligen dags.

Som vanligt blev Järvafältet vårt mål. Det var underbart att se hur Tristan sken upp när bagageluckan öppnades och han insåg var han var någonstans, det fullkomligt lös om honom!
Tack vare regnet tycktes vi vara de enda tokarna som traskade runt i skogen och lika skönt var det.

Medan spåret skulle ligga till sig fick Tristan först ett motivationsspår. Johan gick iväg och fick 10 min försprång innan monstret släpptes på och oj vilken fart. Trots handskar fick jag brännmärken i händerna...!

Tristan spårade som en dröm trots den korta liggtiden, han har ju tendenser att slå när liggtiden är för kort, men nu var det säkra vinklar och mitt i spårkärnan. Han hade heller inga problem med en bergshäll, som var sparsam med lav och mossa, trots en tveksam matte (tvivlade på att Johan verkligen gått där men som vanligt hade jag fel, att man aldrig lär sig...). En lycklig hund var det som hittade sin husse bakom ett träd.

Det "riktiga" spåret var ca 500 m med 5 apporter och det var Johan som höll i linan. Efter det väldigt lyckade motivationsspåret trodde både jag och Johan att det skulle bli plättlätt, men vi hade fel. Påsläppet blev inte alls bra och Tristan ville inte ta spåret utan lallade mest runt. På något lustigt vis lyckades han till slut ta sig till första apporten och där tänkte Johan först ta av honom från spåret men gav honom en ny chans iaf.

Denna gång lät Johan linan löpa 10 m och helt plötsligt fungerade allt igen, härligt säkra vinklar och alla apporter hittades.

Jag misstänker att det är något Johan gör som smittar av sig till Tristan. Det har gått lite knackigt tidigare när Johan spårat medan det fungerat bra för mig vilket i sin tur inte varit den bästa peppen för hans spårsjälvförtroende. Nu gick det tillslut riktigt bra så kanske blir det ändring till nästa gång.

Efter dagens eskapader kan jag iaf glatt konstatera att noskvalsterna är borta och aussiemonstrets nos är åter i funktion. Äntligen!

Nyfiken som det lilla aussiemonstret är avslutade han dagen med att doppa nosen i en färgburk med en vit nos som resultat...

 Redo för påsläpp

 Busbelöning efter avslutat spår

Idag använde jag "se och lär" metoden i vår lydnadsträning, vilket innebär att aussiemonstret fick följa med till Sthlmsavd och titta när andra tävlade.

Jag betivlar effektiviteten med denna metod men det är värt ett försök, om inte annat får jag inspiration och Tristan miljöträning.

Det gick över förväntan med pipandet (nästan ingenting) och helt tyst blev det när han var tvungen att ligga ner och ta det lugnt. Kan ligg och vila träningen börja ge resultat nu tro? Men det är något jag inte förstår, det kan passera 10 hundar och han ligger lugnt kvar på sin plats men så kommer den 11:e och då bara måste han fram och börjar frustrationspipa. Vad är grejen med den 11:e hunden?

Imorgon får vi se om han lärde sig något, återkommer med resultaten.

En sak jag insåg idag är att jag måste se till att träna med störning vid hindret ex apporter, ryggsäckar mm. Ett flertalet hundar sprang dit istället för till sin förare  och det känns ju onödigt att råka ut för samma problem.

Tristan fick testa att springa bredvid cykel idag. Till en början blev han lite tokig och hoppade och skulle bitas i benet och hade sig. Men när han insett att cykeln inte behövde dödas för att jag satt där frivilligt kom han in i "running mode" och sprang jättefint.

Glömde mer än en gång att titta framåt då det var så härligt att titta på monstret och hans rörelser. Trodde flera gånger att han skulle gå över i galopp men han bara sträckte ut steget ännu mer, det hade nog blivit fina bilder... 

Till kvällen blev det ett varv runt sjöarna med Johan, duktiga oss!

Pratade också med personen som vi träffade på klubben när vi var där och tittade på MH för ett par veckor sedan. Hon skulle vara figge på vårt MH så nu får vi sällskap av en helt främmande människa i bilen på vägen dit, läskigt...!

Tristan fick idag en del av sin frukost i den lilla blå aktivitetsbollen. Jag har nog aldrig riktigt förstått grejen med denna tingest för så särskilt lång tid tar det inte för det lilla monstret att få ut det som gömmer sig där inne, inte heller blir han det minsta trött av denna blåa boll. Däremot tycker Tristan att den är rätt rolig, maten tar nämligen aldrig slut. Det går ju inte att proppa i hela ransonen samtidigt så han vet att när bollen är tom får man påfyllning om man tar med sig den till matte.

Det lilla aussiemonstret förstår inte att han får precis lika mycket mat som vanligt och man riktigt ser hur han känner sig som "pojken med gludbyxorna" (för er som kommer ihåg denna serie). Denna outtömliga källa med mat...

Morgonpromenaden blev idag förlagd till Hagaparken där det genast blev spännande. Det var nämligen så att när vi svänger in i skogen ser jag plötsligt hur något liksom fladdrar till, jag stannar och ser hur någon har spänt upp en väldigt diskret grön tråd i huvudhöjd. Nedanför denna tråd ligger en stor fisk utan huvud, typ laxstorlek fast en annan form.

Lite äcklad och något konfunderat fortsätter jag in i skogen och följer den gröna tråden tills min fantasi totalt skenar iväg och jag bestämmer mig för att det är nog bäst att fortsätta på den planerade morgonturen med hänsyn till min mentala hälsa.

Man undrar ju vad f*n det där var fär något? En stor fisk och en lång diskret lina i huvudhöjd mitt i skogen i Hagaparken? Den som vet får gärna berätta för mig och min vilda fantasi.

Annars har det inte varit så spännande idag. Tränade lite på bakgården då det inte var någon som kunde följa med till klubben. Tristan fick rejäl störning utav fåglar som retade honom under platsliggningen men det klarade han galant. Fortsatte också traggla apportingångar och fotgående, men i ärlighetens namn blev det mest lek...

I övrigt kan jag meddela att Tristan planerar att bli nakenhund till sommaren. Han fäller något fruktansvärt just nu och det känns som om jag har kammat bort halva hunden bara idag.

Till sist ett tack till Malin för dagisrecensionen! Hundens Hörna är ju det dagis som logistiskt ligger bäst till och det känns ju alltid bättre med info från någon som inte jobbar på plats.