Efter några hektiska dagar på jobbet var jag helt slut när jag kom hem. Det tar några dagar att åter acklimatisera sig till livet på en intensivvårdsavdelning, det är ju inte bara patienterna som ska tas om hand utan även alla anhöriga vars liv just vänts ut och in och det kan verkligen suga musten ur en ibland.

Samlade i vilket fall ihop krafterna till kvällen och åkte till Malin för att träna lite med henne och Linda. Dagens träningspass var kanske inte det allra mest effektiva, med en lååååång fikapaus och mycket roligt prat mitt i, men det var riktigt lyckat.

Utöver lydnadsträning och skvaller hade vi även inslag av en mystisk man som smög i buskarna och som hundarna verkligen inte gillade för att sedan se en polisbil komma ut ur "skogen" och köra över vår (förlåt jag menar förstås Lizzys) gräsmatta... Man undrar ju vad det rörde sig om?

Fortsatte med tonvikt på fokus i fotgåendet och han hade en riktigt bra attityd idag. Jag måste dock börja tänka på att hålla huvudet och blicken framåt och inte mot Tristan, han vill gärna gå lite för långt fram för att se ansiktet ordentligt, så träning, träning, träning.

Vad gäller apporteringen så fick vi låna Lindas apport och den tog han utan nosning först, jippii! Även ingångarna fungerade helt plötsligt. Jag kommer nog aldrig riktigt förstå hur man kan traggla något till förbannelse utan någon som helst förbättring, för att det sedan från en dag till en annan fungerar.

Försökte också köra lite ställande men tydligen hade Tristan glömt bort hur man står. Han provade först med att sitta för att sedan lägga sig hela tiden. Jag insåg att det inte var någon idé och tjafsa så jag bytte från ställande till läggande och vips hade jag ett fint läggande. Det behöver förvisso lite mer fart men nu lade han sig iaf på kommando och utan några steg.

Avslutade träningspasset med en platsliggning där jag för första gången vågade lämna Tristan på 10 m tillsammans med andra hundar. Efter ett mindre krypförsök i början låg han fint och stabilt, tom när Lizzy bestämde sig för att gå en sväng låg han kvar (nu låg i och för sig inte Lizzy bredvid Tristan men iaf!)

Som en belöning släppte vi lös vildarna innan vi åkte hem. 5 galna aussies gjorde Bromma osäkert för en liten stund... Jag försökte fota men insåg rätt snart att det inte var någon större idé så jag håller tummarna för att Malins bilder blev bra!

Wilma & moster Lizzy. Linda lyckades inte riktigt komma med...

Tjabo, moster Moa & Malin.