Idag har Tristan badat för första gången!

På morgonpromenaden gick vi i snålblåst och regn till Hagaparken. Stora gräsmattan var öde så vi tog den i besittning och busade järnet, vilket uppskattades för det var mycket spring i de små aussiebenen.

När vi tagit oss ner till vattnet, började Tristan spontant gå i vattenbrynet (tidigare har han varit tveksam till att blöta ner sina tassar) och efter lite uppmuntran stod han helt plötsligt med vatten upp till magen. Jag kastade lite "vasspinnar" till honom som han mer än gärna apporterade och han hade inga som helst problem att stoppa nosen under vattenytan. Han började tom plocka saker från botten när jag inte kastade några nya pinnar till honom! Efter en stund fick han syn på några änder som simmade längre ut och såg sin chans, på två stora hopp försvann helt plötsligt botten och aussiemonstret simmade. Jag tycker nog att det var en lustig dag att börja visa intresse för vatten med tanke på vädret, men å andra sidan är mycket aussiemonstret hittar på lustigt...

Jag ångrar verkligen att jag inte tog med mig kameran!

Till kvällen åkte vi till klubben för lite skotträning med Anna. Väl där upptäckte vi att självaste Eva Bodfäldt stod mitt på parkeringen, tack och lov uppförde sig Tristan så jag behövde inte skämmas.

Kvällens träning gick i vilket fall kanon, det var nästan så jag undrade om någon bytt ut min hund! Attityden och koncentrationen var allt jag kunde begära och lite till!

Vi började med platsliggning bredvid en helt ny hund och Tristan låg stabilare än någonsin. Med denna platsliggning i ryggen fortsatte vi med fotgåendet som även det var bättre än någonsin. Blev så glad att jag nästan inte vågade träna vidare av rädsla för att bryta flytet.

Småputsade lite på ställandet, apporteringen och hoppet. Det som förbryllar mig lite med apporteringen är att när vi tränar enbart ingångar med apport så blir det rätt men så fort vi kör en hel apportering så blir ingångarna sneda...

Det är verkligen härligt, speciellt för självförtroendet, när det fungerar och man känner att man faktiskt lyckats lite med träningen.