Idag var det bus med brorsan Cash på schemat och oj vad roligt dem hade! De turades om att mangla varandra och miniMi kämpade på och lyckades få stora brorsan på fall. Det är en ettrig och tuff liten valp jag fått hem, den lilla förpackningen döljer mycket!

Malin var snäll och fotade massor men de bilderna sparar vi till en annan dag, denna gång får ni nöja er med film på busbröderna. 

Första natten har gått rätt så bra faktiskt. Det var lite pipigt och jobbigt när vi skulle sova men efter lite övertalning från Milos sida fick han krypa nära Tristan och somnade. Kl 5.30 var natten tydligen slut, efter en snabbkiss levde han rövare när han kom in igen. Lagom tills att han somnade om ringde min klocka...

Idag har vi också varit tvungna att påbörja koppelträningen till Milos stora förtret. Nu har nämligen lilla miniMi avancerat från att springa fram till alla som sitter på huk till att springa fram till vem som helst och fort går det... Tänk att de små valpbenen kan springa så fort när man får syn på något spännande!

Annars kan jag meddela att i miniMi bor det tydligen en mördarhund. Från att ha gått och nosat för sig själv till fullskalig attack i byxbenen på 2 sek. Han drar, sliter, morrar och har sig. Får han bara med sig byxan i bettet, tar han omtag så att han säkert får med sig lite kött i tuggan. Försöker man då pilla loss honom sitter han helt plötsligt i armen istället, inte i tröjan i ARMEN.

Tristan börjar så sakteliga vänja sig vid lillebror. Det är lite jobbigt att helt plötsligt behöva dela all uppmärksamhet men han börjar upptäcka att lillebror faktiskt går att leka med även om det inte är lika mycket "fräs" i honom som i moster Moa.

Tänkte också bjuda på 8 v bilder på Milo. Att Sanna orkade göra detta med 11 valpar är imponerande!

Var kom de här jätteöronen ifrån?

Malin har varit snäll och satt ihop lite fina bilder från dagen, titta här eller via Malins blogg!

Vilken liten kille vi fått hem!

I början var det mesta lite läskigt men han har funnit sig tillrätta förvånansvärt fort och han blir bara tuffare och tuffare för varje timme. Det är verkligen spännande att få lära känna en ny valp!

Tänkte lista några små saker som visat sig under dagen:

Milo verkar vara en extremt matglad liten valp som inte verkar tycka att matskålen är tillräckligt full och bryter sig gärna in till fodersäckarna...

Han låter som om han har en inbyggd V8 när han kampar och verkar ha en mycket stark egen vilja. Det är lite "kan själv" över honom och får han inte försöka själv så protesterar han vilt.

Milo är väldigt kontaktsökande och tycker om att bita HÅRT!

Kompostgaller som avgränsning är inget hinder, pressar man bara tillräckligt hårt så blir det en glipa som man kommer igenom. Eller för all del varför inte bara välta ner dem?!

Det är också självklart att alla som sitter på huk vill att han ska hoppa upp i knät och bita dem i näsan.

Han har förvånansvärt lätt för att gå undan och lägga sig när han är trött, både inne och ute. Tristan fick träffa Moa och Tjabo för att busa av sig och Milo gick omkring och utforskade världen men när han blev trött så kom han och lade sig och somna, trots stojet.

Tänk att denna efterlängtade dag och valp äntligen kommit!

Jag hade hoppats på lite solsken idag men istället fick vi blåst och lite småregn när jag, Johan, Tristan, Malin, Moa och Tjabo åkte ut till järvafältet för lite spårträning. Fördelen med lite sämre väder är ju förstås att skogen inte blir så trång och hundarna kunde busa järnet. Tjabo passade även på att bada i diverse vatten/gyttjepölar till Malins stora glädje.

Idag var det Johan som ansvarade för spårlinan och jag gick efter för att träna på att bättre läsa Tristan . Det var ett väldigt snirkligt spår över bergshällar på ca 500 m med tre pinnar och en leksak och Tristan gick det galant. Han fick tappt en gång men när ingen (läs jag) störde honom med linan syntes det tydligt hur han cirklade tillbaka för att ringa in spåret igen och löste problemet fint. Alla pinnar plockades och tempot var kanon. Kanske var det allt raceande innan som gjorde att han hade en lite lugnare och mer noggrann sinnestämning?!

På vägen hem svängde vi förbi mamsen och passade på att gosa lite med farbror schnauzer. Frasse kommer nog undra om det verkligen är nödvändigt men en till fläck i familjen nu när den första äntligen slutat att vara alltför jobbig, lilla gammelgubben...

Så, imorgon är det då äntligen dags... Lilla filuren Milo ska hämtas hem!

  Tristan sträcker ut i soffan, lyckligt ovetandes om framtiden...

Nu är spårsäsongen officiellt uppstartad, äntligen! Skogen är så gott som snöfri så nu är det fritt fram att köra och lycklig till tusen är mitt lilla aussiemonster.

Anna har återvänt från "landet långt borta" och vad är ett bättre sätt att välkomnas hem på än en eftermiddag i skogen med spår och uppletande, så det var precis vad det blev!

Målet med dagens träning var att skapa en positiv känsla och egentligen bara föda motivationen inför säsongen och det tror jag nog att vi lyckades med.

Vi började med uppletandet medan spåret fick ligga till sig och Tristan var speedad, lite väl speedad. Han sprang som en tok och det tog en stund innan nosen kopplades på, inte så effektivt men han hade roligt iaf och det var ju faktiskt det som var tanken!

Jag insåg dock att jag förstört en hel del av Tristans arbete i rutan. Tidigare gjorde han raka skick och plockade alla saker i rätt ordning men någonstans på vägen har jag slarvat med träningen och nu springer han alldeles för ostrukturerat och slarvar ordentligt de första 15-20 metrarna... Dessutom misstänker jag att han börjat välja saker. Inte så att han tar något och sedan byter, utan han springer först runt och kollar vad som finns innan han tar det som verkar roligast... Skärpning och mer strukturerad träning får det bli framöver.

Spåret... Ja vad ska man säga. Något har hänt under vintern, Tristan har hittat ett tempo som är betydligt mer önskvärt än tidigare så nu hinner både monstret analysera vad han luktar och jag  följa med utan att slå ihjäl mig totalt. Idag tuffade Tristan på bra men hade lite problem vid några väg/stig övergångar. När jag väl lyckades hålla mig utanför (fick lite välbehövligt skäll av Anna) och lät honom jobba ifred löste han problemen bra och kämpade på. Det jag är väldigt glad över är hur han söker sig tillbaka för att ringa in spåret på nytt och sedan tar det lite långsammare och noggrannare av sig själv.

Det vi tar med oss från dagens spår blir att träna fler hårda spår (för noggrannheten), fler stigövergångar och att jag inte ska lägga mig i (Tristan klarar det mycket bättre själv).

Kameran var med men jag kämpar fortfarande med inställningarna för att ta rörelsebilder... Frustrerande! Dessutom har jag inte lyckats komma på hur jag tar bilder med kort skärpedjup i dagsljus (de blir väldigt överexponerade). Så om någon har tips, berätta gärna!

Idag är det veterinärbesikting av de små pirayorna, så håll tummarna för att alla är friska och krya!

Nu är vi tillbaka efter en helg i Sälen med Johans familj.

Denna gång fick Tristan följa med och både han och jag har testat på något nytt dvs längdskidåkning och för min del var det med livet som insats.

Till saken hör att jag aldrig stått på ett par längdskidor tidigare och tänkte i vanlig ordning "Hur svårt kan det vara?!". Svårt visade det sig, ffa i nedförsbackar... För att krydda äventyret lite extra spände jag för det lilla aussiemonstret i nomesele och manade på. Plötsligt blev jag varse om att mitt stoppkommando var så gott som obefintligt... Efter lite omdirigering så att Johan åkte bakom oss fick vi ner tempot lite och åkningen blev ganska så behaglig, tills Tristan blev uttåkad och trött...

Ganska roligt var det ändå (trots att jag stundtals stirrade döden i vitögat) och vi gav oss ut på fler turer med något bättre ordning på hund och utrustning för varje gång.

Kameran följde förstås med men tyvärr blev mängden användbara kort något begränsad. I min entusiasm att lära mig de olika funktionerna har jag utvecklat en viss ovilja att använda "auto" knappen varvid bilderna blir av mycket varierande kvalité, men jag tror att jag börjar få lite ordning på det hela nu.

På vägen hem stannade vi till en snabbis hos Sanna och valparna. Sanna föste ut gänget i trädgården och vilken fart det blev. På några sekunder var de alla spridda för vinden...! De har så himla härlig stil när de busar och terroriserar varandra och jag kan tänka mig att de kommer sakna alla sina lekkamrater/syskon när det är dags att flytta, vilket är väldigt snart!  

Avslutar med 7 v bilder på Milo, lånade från kennel Sugarwind's

Idag fyller farbror schnauzer hela 9 år, så ett stort GRATTIS till gammelgubben från oss!!!