På kvällspromenaden igår skar Tristan upp ena trampdynan. Efter lite tvättande och utpillande av grus tyckte jag inte att såret var särskilt stort eller djupt men tydligen känns det värre än det ser ut. Det lilla aussiemonstret haltar sig fram idag och med ett haltande monster kommer tydligen ovillkorlig lydnad. Kommer på inkallning, går jättefint lös och i koppel (även vid hundmöten). Man kan ju låtsas att det är pga bra uppfostran men egentligen beror det väl på att han har ont i tassen.

I och med detta får vi avstå träningen ikväll så trampdynan får en chans att läka ihop lite. Tråkigt men förmodligen bäst så.

Det är svårt att motivera sig till hundträning på kvällarna när det mörkt och regnar men vi kämpar på. Igår fick träningen på klubben stå tillbaka för en springtur runt sjöarna och hem (usch vad jobbigt det var) men jag tror att Tristan var rätt så nöjd ändå.

Det lilla aussiemonstret har fått sig ett jack i ena örat efter att en elak boxer hoppat på honom under en promenad på dagiset igår. Tydligen var det en annan hund som jagat upp sig över en ekorre vilket hade drivit upp stämningen i gruppen och boxern hade vänt sig om och hoppat på Tristan. Som jag förstod det var mitt fina monster endast på fel plats vid fel tillfälle och var helt oskyldig (tro det eller ej) vid påhoppet. Tristan hade försvarat sig men släppt det hela rätt så fort när personalen fått bort boxern.

Som den oroliga och kärleksfulla matten jag är blev det förstås mycket gos i den hundförbjudna soffan under kvällen (tur att jag kom mycket senare så jag kunde dalta med honom bäst jag ville efter påhoppet). Jag längtar tills den dagen Tristan kan vara hemma igen på dagarna, det känns lite jobbigt att inte ha full kontroll under dagarna... Man kan ju undra hur det ska gå den dagen man har barn...

Denna helg spenderas i Habo hos Johans familj. Det är en del vardagsbestyr på gång här vilket i sig betyder att jag har tid att plugga. Tyvärr vill inte koncentrationen infinna sig och jag är allt annat än effektiv...

Självklart får Tristan några små träningspass även här och generellt börjar det mesta sitta mer och mer stabilt, roligt!  Måste nog säga att sedan jag skärpte till mig och strukturerade upp träningen så har framstegen kommit betydligt fortare än innan. Tidigare hade jag lätt att hela tiden träna momenten i sin helhet vilket tar en framåt men till en viss gräns. Nu delar jag upp momenten och bestämmer mig innan vad jag ska träna och håller mig till det.

Ett exempel är att jag i ena träningspasset bara tränar på stadgan i att stå kvar i "hopp-stå" för att i ett annat bara belöna själva stannandet. Ofta frestas jag att köra hela momentet när någon del går bra men låter ändå bli 9/10 gånger. Jag tror att det har gett Tristan en större förståelse för vad jag vill och iom att han känner en större säkerhet tycker han också att det är roligare vilket i sin tur leder till att han ger det där lilla extra. Tänk om man kunde ha skyndat långsamt från början.

Tyvärr missade vi träningstävlingen som var den här helgen. Det hade varit riktigt roligt att få revansch men som tur är får vi revansch i november.

Från mörkret in i ljuset, bokstavligen. Välkomnades av mörker idag när jag kom hem men efter lite telefonsamtal och en jourelektriker har strömmen återvänt till oss och jag kan äntligen sätta mig framför datorn, även om det var mysigt att sitta i mörkret med några tända ljus. Tydligen hade renoverarmänniskorna varit och pillat på vår el och glömt att sätta på den igen...

Var en snabbis till klubben igår dock blev väl inte träningen den allra bästa men vi kom iväg iaf. Körde lite budföring med Malin och kom då att tänka på det här med arbete och tillgänglighet.

Tristan som i vanliga fall är extremt kelen, speciellt med folk han känner, tycker verkligen att det äckligt med klappar när han jobbar. Oavsett vem som klappar, jag eller främling och det visar sig både i budföringen och i spåret men även i uppletanderutanden. Det är som om han inte vill bli störd när han jobbar, lite som att allt har sin tid och plats, och böjer sig gärna undan dock med fortsatt fokus på det man håller på med.

På sätt och vis förstår jag honom, jag vill inte heller bli störd när jag är koncentrerad, men det känns så konstigt med tanke på den enorma kontrasten med Tristans vanliga inställning till klappar dvs ge honom lillfingret och han tar hela handen. 

Foto: Malin Hamner

Det går bra nu.

Det känns som om saker och ting är på gång att vända. Igår under tävlingen kunde Tristan ta det förhållandevis lugnt och låg mestadels tyst och tittade. Värre var det när några hundar lekte framför nosen på honom men tålamodet räckte och vi höll sams under hela dagen. Jag testade honom med lite lydnadsträning och då slår koncentrationen till, det är rätt lustigt att han kan gå fot genom en klunga med hundar men att sitta still och ta det lugnt är desto svårare...!

Idag klarade dessutom monstret av att gå i slakt koppel ungefär halva vägen hem från dagis. Vi hade två hundmöten i slakt koppel och en katt som sprang framför tassarna på honom utan något jaktförsök. Som sagt det går bra nu!

Efter några helger som hejaklack är jag nu fruktansvärt sugen på att själv komma ut och tävla. Fokus har återvänt hos Tristan så länge arbete erbjuds och osäkerheten ligger nu i att klara av att lugnt och sansat gå ut till platsen utan att kära ner sig i någon hund på vägen dit. Tävlingkalendern för 2010 är ute och det är svårt att inte börja planera, tyvärr är det väldigt tunt i början av året men en appellstart i april ska väl inte vara så omöjligt. Innan dess hoppas jag dock att vi hinner klara av eller iaf påbörja lydnadsettan. Jag är verkligen tävlingssugen men jag måste verkligen försöka att hålla mig i skinnet så jag inte gör något som vi inte är redo för!

Gårdagens tävling var ju på Sthlmsavd, dvs min gamla klubb, och lite jobbigt var det när folk kom fram och undrade varför inte jag och Tristan tävlade. Hormoner svarade jag och fick kommentaren, kastrera honom då. Personligen tycker jag att det känns lite drastiskt när det bara gått 2 mån, eller det kanske är lång tid egentligen? Jag vägrar tro att det är omöjligt att få ordning på kärleksmonstret utan att ta till operation.

Roligt är också att Tristan funnit en kompis i den stora blandraskillen Leo på dagis. Tydligen ligger dem och mysbrottas om dagarna. Lugna och fina!

Jag börjar med att gratulera Anna och Doc som idag besegrade appellen och är nu uppflyttade till lägre, snyggt jobbat!

Dagens jobb som hejarklack var betydligt trevligare när solen sken och min gardering med underställ (jag tänkte inte göra om samma misstag som förra helgen då jag förfrusen ända in i märgen) visade sig onödig. Med solen som värmde bjöd Anna och Doc på en härlig uppvisning på lydnadsplanen och fick ihop uppflyttningspoängen med marginal. Det är så roligt nu när träningsgruppen/aussiegänget har börjat ge sig ut på tävlingsplanen och dessutom med framgång!

Efteråt blev det lite segerfika hos oss och jag tvingade på Malin och Anna mina egenhändigt bakade skapelser. Tristan tog tillfället i akt och passade på att försöka krypa in under skinnet på Malin, det måste vara något tokigt med den hunden, han får aldrig nog av gos...

I fredags åkte vi ner till landet för att stänga igen för säsongen. Mörkt och blött var det när vi kom ner och vi möttes av den icke önskvärda sovtemperaturen 4 grader inne i torpet. Massiv eldning i vedspisen och tändning av hundratalet ljus gjorde att graderna sakta men säkert steg och det blev möjligt att överleva natten utan frostskador på tårna.

Vi hann nog vara nere i en kvart innan det kom en bil med jägare som undrade om vi gjorde inbrott. Tydligen är det lite misstänkt att låta ljusen på bilen lysa upp dörren och gå omkring med pannlampa inne i stugan, i vilket fall känns det skönt att veta att det finns folk som håller koll när vi inte är där.

Lördagen gick åt till att plocka undan och vintersäkra torpet och i bakgrunden sköts det en del och jag kan med glädje meddela att det inte bekom Tristan det minsta!

Nu är han dyr ska ni veta!

Jag vet inte om det är jag som skärpt till mig och varit ordentligt konsekvent denna vecka men vi har haft riktigt trevliga promenader utan armar som blir några cm längre, kontrollerade hundmöten och luktfläckar som går att släppa om jag säger till. Min sinnesstämning har avancerat uppåt och det har också speglat sig i träningen.

Tro det eller ej men jag lyckades med att få till tre riktigt snabba lägganden och vips var hela min dag gjord! Tricket var tydligen att busa upp honom ordentligt med pipleksak och sen konkurrensträna om den. Roligt att det släppte.

Igår åkte jag och Tristan med Anna och pojkarna för att träna lite fältspår innan mörkrets infall. De senaste spåren har ju varit mer eller mindre katastrof (splittrad monsterhjärna?) och med det i bakhuvudet så fick Tristan först ett kort spår (100 m) med en böj och massa pinnar och leksak och sedan ett längre spår (400 m) med massa serpentinböjar och pinnar. Min tanke var att många pinnar = jätteroligt (Tristan är ju härligt nog väldigt motiverad att ta pinnar), inga riktiga vinklar utan massa konstiga och roliga svängar istället för att minska "perfektionspressen" från min sida.

Så, hur gick det?

Tristan var taggad till tusen och helt galen under spårningen. Svansen gick konstant och jag hängde efter som en liten vante i linan. Farten till trots var det länge sedan jag såg att han var så noggrann i spåret som igår och pinnarna plockades så det sprutade. Han är så duktig mitt lilla aussiemonster.

Det gick bra även för Anna och den andra blå pricken och vi konstaterade att tränar man hund då blir man verkligen manodepressiv. Ena dagen vill man bara gråta och gräva ner sig för att nästa dag tycka att livet är underbart igen, att man frivilligt utsätter sig för det kan ju ifrågasättas...

Nu ska jag plocka ut morotskakan ur ugnen och sedan blir det "fotbollsträning" med Anna, Dalton och Doc.

Redan idag känns det bättre från gårdagens ångest. Efter en trevlig morgonpromenad med två lyckade lösmöten med andra hundar (förmodligen hanar) och en liten nostalgiresa med bilder från Tristans valpmånader är jag åter på banan. Mitt fina fina monster.

Gladare och tokigare hund får man leta efter!