Det känns verkligen inte som torsdag idag... Johan jobbade sin sista dag igår och har varit hemma hela dagen med det lilla aussiemonstret och två bonushundar i form av Moa och Tjabo då Malin och Robin skulle ut på mindre roliga äventyr. Så när jag kom hem idag hade vi helt plötsligt massa extratimmar tillsammans (Johan är ju vanligtvis inte hemma förrän framåt 19.00), vardagslyx!

Jag har snurrat runt i foderdjungeln ett tag nu och försökt hitta något bra foder att testa på monstret då jag inte tycker att det han har verkar fungera så bra. Det är inte så att han är för smal men han är tunn och det känns inte som om han bygger muskler som han borde. Kanske är det inte maten det är fel på men det kan vara värt ett försök, dessutom tycker jag inte att hans mage är helt hundra sedan dem ändrade i receptet. Det har dock visat sig att välja foder är betydligt lättare sagt än gjort, nästan så det får bli "ole dole doff" metoden.

Fick ordentligt dåligt samvete imorse när jag skulle lämna Tristan och han försökte smita med mig ut genom dörren. Johan börjar inte plugga förrän nästa vecka så vi har ett litet glapp i hundpassningen vilket betyder att monstret måste spendera några timmar ensam medan jag fuskar lite med mina skoltimmar. Det är väl egentligen inget speciellt men han försökte smita med mig igår också och det känns så hårt att behöva mota in honom igen när han tittar på mig med sina fina ögon...

Imorse ringde min väckarklocka 05.00 men när jag väl kommit upp var det defintivt värt det. Jag och Tristan tog en långpromenad i Hagaparken alldeles ensamma, bara han och jag i hela Hagaparken. Det händer inte ofta i den här stan att man kan strosa runt med hunden utan att behöva ta hänsyn till någon annan, kändes riktigt lyxigt och jag gillar verkligen den där "lugnet före stormen" känslan man får under mycket tidiga promenader.

På eftermiddagen tog jag och Anna en mycket effektiv sväng till "Kistaskogen", även kallat "det nya stället", för lite sökträning. Testade att skicka Tristan först med synretning och sedan utan och han hade inga som helst problem att springa ut, däremot så använder han inte nosen som han ska. Hans springer ut till det ställe där figgen var senast och spårar istället, den lilla fuskisen...! Jag antar att det är väldigt bekvämt för honom att ta spåret istället, han vet hur man gör och det är smidigt i den upptrampade snön...

Försökte mig även på en vindmarkeringsövning för att få honom att tänka sök och det började bra och han markerade men på väg ut till Anna så fick han tag i hennes spår och drog på det istället (bakspår!). Så nu får jag ta och fundera på hur jag ska få Tristan att låta bli att spåra och söka istället...

Vi avslutade med varsitt jaktspår för prickarna. Doc jagade mig och det gick nog med bra fart för Anna kom flåsande runt granen när Doc fått fatt i mig. Sedan drog jag iväg igen och Anna fick testa på att spåra med Tristan, denna gång när hon kom fram hade hon även hunnit få en ordentligt fin röd färg i ansiktet. Självklart skulle också Dalton få ha lite roligt så han ärvde prickarnas spår vilket betydde ytterliggare motion för Anna. En sak är iaf säkert, Anna behöver nog inte ta någon löptur runt sjöarna idag!

Det  blev en tur till klubben ikväll för lite lydnadsträning tillsammans med Anna, Malin och alla hundarna. Det är verkligen tomt på klubben under vinterhalvåret men idag var det faktiskt en liten tollare med matte som gjorde oss sällskap på planen.

Det lilla aussiemonstret var supertaggad trots ett litet pass inomhus tidigare under dagen och trängde en massa i fotgåendet, det kanske var dumt men jag brydde mig inte så mycket om det utan lät honom hållas då hans attityd var underbar. Vi körde igenom det mesta men fokuserade lite extra på farten tillbaka under apporteringen som jag har blivit varse att jag slarvat med. Jag har koncentrerat mig så mycket på att han inte ska slå i apporten med tassarna först att jag glömt farten. Så nu är det ingen mer belöning för trav, här ska galopperas!

Innan vi åkte hem fick Tristan busa lite med Moa, så han är nog nöjd med sin kväll.

Tristan och jag har haft några riktigt bra dagar tillsammans nu, konflikterna under våra promenader med frustrerande hundmöten, dragande i kopplet och tuggummi i öronen har hållit sig borta. Han tom valde att komma tillbaka till mig när jag ropa istället för att springa fram till två hundar som var inom räckhåll! Man får passa på att suga i sig som en svamp så man har lite extra till de dagar när samförståndet mellan monster och matte inte riktigt är lika stort... 

I tordags lyckades Anna locka med mig till klubben för lite lydnadsträning och det ångrar jag inte. Tristan var supertaggad efter lydnadsupphållet och var riktigt rolig att träna med. Det var lite för mycket iver i utförandena men fokuset var helt underbart och jag kände hur min lydnadsmotivation började återvända. Härligt!

På fredagen hade jag inte planerat något speciellt mer än att släpa med mig pojkarna en sväng till skogen men vid lunchtid fick vi plötsligt oväntat besök i form av Malin. Malin fick en rundtur (om man nu kan kalla stå i mitten av lådan och snurra 360 grader för rundtur) av vår fina barrack och så kaffe förstås innan jag lyckades lura med henne till skogen.

I skogen fick Tristan ett 400 m spår som gick jättebra fram tills det korsade en lite större stig. Han kämpade på riktigt bra men lyckades inte riktigt hitta rätt, så när han nosat av området i flera minuter tog jag honom tillbaka till platsen där senaste pinnen legat, väl där hände något häftigt. Tristan spårade så otroligt noggrant med nosen i varje fotsteg och klarade sig lugnt och fint över stigen. Jag har aldrig sett honom spåra så lugnt och noggrant innan så det var roligt men ffa blev jag imponerad av hans kämpaglöd. Han var inte ens i närheten att ge upp!

Moa och Tjabo fick varsitt jaktspår efter Malin. Tjabo förstod först inte riktigt vad han skulle göra men efter stund bara klickade det till och nosen åkte ner i backen och han spårade noggrant och målmedvetet upp Malin. Det är verkligen kul att se när det klickar till hos en hund och dem plötsligt förstår vad det är dem ska göra.

Kvällen fortsatte sedan hemma hos Malin och Robin men tacos, vin, öl, skitsnack och sällskapsspel. Mysigt!

Lördagen började kl 10 på Sthlmsavd där det vankades aussieträff. Jag och Tristan testade på söket och intresset fanns helt klart där men tyvärr hann det inte riktigt klicka till. Allt för många jaktspår på sista tiden och förskräckligt länge sedan vi gjorde några vindövningar gjorde nog sitt till... Sugna på fortsatt sökträning blev vi iaf! Lite lydnad och uppletande hann vi också med. Mitt mål för dagen var egentligen bara att Tristan skulle ta det lugnt runt alla hundar och att vi skulle behålla kontakten hela dagen och det tycker jag ändå gick över förväntan så jag är nöjd med dagen.

Imorgon börjar nya terminen och den här gången ska jag lära mig allt om ögon, öron, hals och neurologi. Inte mina favoritämnen men det blir nog bra ändå.

Mina favoritpojkar!

Tänkte att jag skulle unna mig en lång skön sovmorgon idag men monstret ville annat, som vanligt... Det är lustigt det där, när Tristan är hemma med Johan då kan dem sova till kl 11 men när det är jag som vill sova då är det väckning kl 8 som gäller. Inte en minut senare!

Jag har försökt få lite ordning på kläder ock kartonger under morgonen men det är inte lätt med Tristan hemma. Han har egna åsikter om var sakerna ska ligga, gärna en strumpa under soffan och en mössa på sängen. Skorna förvaras tydligen bäst på soffbordet... Är man ett uttråkat litet galet aussiemonster så är man! Det är tur att han är söt.

Nu är det lunch.

Sitter här i baracken som ska vara vårt hem för 8 veckor framöver. Lägenheten ska helrenoveras och under tiden är vi evakuerade till denna låda men som "tack" för besväret får vi två hyresfria månader och det klagar jag inte över.

Det har varit två hektiska dagar sedan vi kom hem men nu när allt är packat och vi är flyttade så behövs bara en god natts sömn och sedan är jag åter på banan.

Tristan har skött sig bra under dem här dagarna men nu är han uttråkad. Han har charmat några av flyttgubbarna och irriterat några andra genom att ständigt stå i vägen. Jag lyckades också irritera en av dem genom att inte hålla med om att aussien är "typ samma" som collien, hoppas våra saker är hela när vi återvänder...!

Det är skärpning med lydnadsträningen som gäller framöver om vi någonsin ska komma ut på tävlingsbanorna. Hösten har varit utmattande, skolan, monstrets utveckling och familjen har gjort att jag tappat motivationen och ffa orken och nu hoppas jag på ett nytt år med nya krafter och tillfrisknanden.

Johan och Andreas susar ner för backen

Nu är vi tillbaka i Solna efter en veckas härlig skidåkning i Sälen. Det lilla aussiemonstret fick inte följa med, utan fick spendera en vecka ihop med Malin, Robin, Moa och Tjabo på deras landställe i västergötland och inte grät han några floder över det. Vad dem hittat på för bus under denna vecka får ni fråga Malin om, men jag vet iaf att Tristan har fått prova på viltspår för första gången.

Här i Stockholm råder det rena sommarvärmen i jämförelse med temperaturen under veckan som varit. På nätterna har termometern visat -35 medan det under dagtid har hållit sig runt -20. Värsta dagen var det -26 i backen och det var inte skönt kan jag lova! Några vita tår och näsor har vi sett som akut fått värmas upp men humöret har varit på topp då det trots allt varit strålande sol hela veckan.

Pga kylan hade det inte kommit så mycket snö och ungefär hälften av pistarna var tyvärr stängda vilket gjorde att trycket på de nedfarter som var öppna ökade och mot slutet av dagarna var det isigt och uppkört. Roligt har det iaf varit och jag har tagit mig ner för backarna med skräckblandad förtjusning. Ju fortare desto bättre men också betydligt läskigare!

Att komma hem är med blandade känslor då vi har en evakuering på onsdag att se fram emot... Vilket betyder akut packning av hela hemmet på två dagar. Samtidigt är det oerhört skönt att få komma hem till det lilla monstret och tystnaden som finns hos en familj på endast två vuxna och en hund. Vi åkte ju med Johans familj som är allt annat en liten... Kurt, Britt-Marie, lillasyster Emma, Storebror Andreas med kompis Rydis, Storasyster Sandra med respektive Martin och deras två barn Nova och Nikki. Alla samlade under ett och samma tak!

Jag får tacka Malin och Robin för att dem tagit hand om Tristan under veckan och att dem aktiverat honom så väl att han nu bara sover medan jag packar, det underlättar något otroligt!

Johans söta systerdotter Nova i början av sin skidkarriär

Rydis, Johan och Andreas

Fina sälenfjällen  

En kort resumé av året som gått bjuder vi på idag, nyårsafton och allt.

Januari

Det nya året vakas in i Uppsala hos Alex och Emma. Tristan busar med islänningarna Freyr och Saela och labben Atlas, nöjd med starten på det nya året. Vi åker till Habo och grillar i frysande kyla och busar på en frusen sjö.

Februari

Vi har kommit in i en promenadfas. Många och långa promenader blir det och vi börjar utforska järvafältet. Vi går så mycket att byxorna börjar sitta lite löst och Tristan springer runt och njuter av livet.

Mars

Jag och Tristan börjar på en kurs i förberedande tävlingslydnad som inte alls blir vad jag tänkt mig. Instruktören är en gammal bruksräv som gör som hon alltid har gjort och det finns inget utrymme för nytänkande eller individanpassning i träningen, pengar i sjön med andra ord.

Malin hittar min nystartade hemsida och snart har jag träffat aussiegänget och fått underbara träningskompisar.

April

Liten blir stor och Tristan fyller 1 år.

Vi åker på vår första officiella utställning i SKKs regi och jag och min border collie åker ut med en tvåa.

Maj

Med hjälp av oerhörd tur får vi ett förstahandskontrakt på en lägenhet och flyttlasset avgår. Tristan hjälper mer än gärna till under packningen och plockar med osinad energi glatt ur det jag stoppar ner i kartongerna.

Juni

Det är dags för MH och valpträff och sex av sju valpar kommer. Det är en fruktansvärd värme och monstrets tunga hänger i backen redan innan beskrivningens start, trots detta gör han bra ifrån sig och vi går därifrån med en 2:a på skotten.

Juli

Vi njuter av frukterna efter Tristans helomvändnning. Han är lugn och fokuserad och riktigt rolig att ha och göra med. Lydnadsträningen går framåt och Malin introducerar klickern i vår träning.

Augusti

Vi åker till Eskilstuna för att delta i den stora Difloydsträffen och det blir två roliga och mycket varma dagar. Därefter var det dags för lite semester som avnjöts på landet. Mycket bad ble det och Tristan lärde sig simmandets ädla konst och kostade även på sig ett dyk från bryggan, dock inte så planerat.

Vi hann också med att låta Tristan träffa fåren för första gången och både hund och matte tände till.

September

Jag stryker mig och Tristan från vår debut i appellen då monstret från en vecka till en annan blivit otroligt hormonell. Fokus runt andra hundar är som bortblåst och det känns som vi är tillbaka på ruta ett.

Oktober

Träningstävlingscupen är igång och vi testar våra färdigheter. Efter en ofokuserad start skärper monstret till sig och taggar igång. Vi har riktigt roligt tillsammans ute på plan och vi får åka hem med ett litet tuggben som tack för "besväret".

November

Vi gör ett nytt besök hos fåren och denna gång får Tristan jobba lös. Matte inser att vallning är riktigt häftigt.

December

Tristan avancerar ytterliggare ett steg på hormonstegen. Tålamodet börjar tryta, när ska det vända? Nosen ständigt i backen och lydnadsträning är inte att tänka på då intresse endast finns för lukter och hundar.

Vi åker på en endagskurs i vallning i porlande regn och väl hemma, blöta och kalla, möts vi av resultatet på Tristans höftledsröntgen, HD A och AD ua!

Så, hur gick det? Mina mycket ambitiösa planer för 2009 gick om intet. LP 1 och uppflyttad lägre var planen men vi kom inte ens i närheten... Istället har kampen varit att få kontroll över Tristans hormoner och i somras trodde vi att vi hade lyckats. Monstret blev lugn och harmonisk och träningen gick framåt i rasande fart, nu skulle det tävlas. Sedan small det till och allt arbete var som förlorat, hormonerna var återigen i omlopp och denna gång tjugosju resor värre. Vi kämpar på och kanske når vi ut på tävlingsbanorna under året som kommer.

Roligt är att vi under året funnit nya härliga vänner och träningskompisar i form av aussiegänget!

2009 kanske inte gick helt enligt planerna, men viktigast av allt är att vi har haft roligt tillsammans. Jag, monstret och Johan!

Gott slut & gott nytt år!