Det är verkligen ett tecken på att man är lat när man trots att man tycker något är lite obehagligt och läskigt ändå gör det för att det går lite fortare och inte kostar riktigt lika mycket energi än alternativet...

Snabbaste vägen för mig till KS är genom kyrkogården, helt ok på dagtid men efter mörkrets infall inte riktigt lika roligt. På något vis är det ändå värt att cykla med hjärtat i halsgropen för att "tjäna" 5-10 min, knäppt!

Malin och Moa har nu blivit publicerade som tävlingsekipage på So-Su BK hemsida och bilden som Malin skickat in gjorde mig lite full i skratt då den påminde mig starkt om ett visst fläckigt monster som ligger vid mina fötter...

Släkt eller?!

På vägen hem från dagis idag fick Tristan hälsa på en 13 v ridgeback valp. Det är så härligt att se att det annars väldigt buffliga monstret är så försiktig med valpar och tom lägger sig ned och låter dem trampa på honom. Söta monstret!

Uppdateringen har inte varit den bästa på sista tiden, å andra sidan har det inte hänt så mycket spännande att rapportera om.

Lillasyster var här i torsdags och vi tittade lite på skolor och hur man gör en högskoleanmälan. Emelie har nämligen bestämt sig för att söka till sjuksköterske utbildningen vilket "vård-fixerade" storasyster tycker är jätteroligt! Det blev tom en anmälan till högskoleprovet! Annars var det härligt med lite syskontid som det på sista tiden blivit extremt lite utav.

Till helgen bar det av till Habo för att gratulera Johans pappa som fyllde år och hem lyckades jag ta med mig en hemsk förkylning som jag nu sitter och snörvlar över...

Tillbaka i stan blev det förstås måndagsträning med Malin, Anna och Camilla. Då alla kunde träna på olika tider blev det något av ett maraton pass för mig, Tristan, Anna och Doc som överlappade alla. Tristan fick träna sig i konsten att titta på när Choice fick sig ett litet pass. Choice är ju värre än någon annan hund att behöva vara i närheten tycker monstret, han är så kär i henne att små rosa hjärtan praktiskt taget flyger ut ur öronen på honom. Man undrar vad det är som gör att Choice skapar så mycket mer känslor än alla andra?

Jag har fortfarande problem med att få Tristan att hålla kontakten i första steget i fotgåendet men jag fick lite tips av Anna så nu ska vi kämpa på. I övrigt så har kontakten blivit markant bättre under fotgåendet, roligt! Fick också erfara vad min "hopp-stå" träning gjort med monstret... han har nu helt tappat förmågan att stå med fyra ben i marken! När vi gick ut på plan så började han hoppa som en galning och när det inte hjälpte började han hoppa rakt upp i luften med alla fyra ben, tokhund!

Tristan har fått sig ett mikro-träningspass här på morgonen och flytet i vänstersvängarna sitter kvar. Han får inte med sig rumpan varje gång till 100 % men han är uppmärksam på svängen, underbart! Monstret har också börjat förstå att stå numera betyder "hopp-stå" och har även börjat bjuda på det under gång. Stadgan är däremot rätt så icke existerande men av tidigare lärdomar tar vi en sak i taget... Det kommer det också.

Tyvärr får vi avstå skotträningen ikväll då jag går kvällspass på akuten idag men vi får ju en ny chans nästa vecka. Jag är verkligen väldigt kluven just nu, det finns så mycket jag vill göra och hinna med och alldeles för lite tid...

Tankar går också till Lisa med familj som hastigt har förlorat sin Eskil...

Full rulle är det på cirkusen här hemma och istället för att vara disciplinerad sitter jag och går igenom fina bilder på Tristan som Malin tagit. Som vanligt har jag ordning på mina prioriteringar...

Efter en dag på akuten där jag verkligen fått öva på mina syslöjdskunskaper (tydligen skulle "alla" skära upp sina  händer på jobbet idag) så åkte vi till Malins BK för lite träning med Malin, Moa och Tjabo och Linda, Wilma och Lizzy.

Tristan hade begränsat med energi idag men jag kan iaf meddela att idag gick det helt plötsligt att svänga vänster i fotgåendet och hunden följde med. Tidigare har monstret bara fortsatt rakt fram... Jag blir lite arg på mig själv att jag inte varit mer noggrann i träningen utan försökt stressa fram ett bra fotgående, vi hade ju kommit så himla mycket längre vid det här laget. Men jag har ingen annan att skylla än mig själv, så det är väl bara att göra om och göra rätt!

Tristan fick en liten gris i present av Malin som han tackar så väldigt mycket för, husse å andra sidan är inte lika förtjust...!

...men inte för oss! Vi har stått som nyfikna åskådare och moraliskt stöd i publiken med kameran i högsta hugg när Anna och Malin gav sig ut på tävlingsbanorna i helgen.

Det hela började i lördags när Anna och Doc debuterade i appellen. Det var en lång och slitsam dag för Doc som kämpade starkt trots att tröttheten var stor. Anna och Doc var härliga att se tillsammans och de skrapade ihop dem fina poängen 202 och ett godkänt. Stort Grattis! Mer om deras tävling kan du läsa här.

Idag var det sedan dags för Malin och Moa att brottas med lydnadsettan vilket gjorde med bravur. 176,5 poäng, deras första 1:a pris och en första placering i gruppen. Stort grattis till er också! För film och vidare info om tävlingen så titta in på Malins sida.

Efter  lydnadstävlingen åkte vi förbi hundstallet som hade öppet hus. Vad det var bra för kan man undra, allt jag fick var ont i hjärtat! Jag har svårt att föreställa mig att Tjabo spenderat tid där, men jag kan absolut förstå att han var glad när vi fortsatte vår färd hem till Malin.

Hemma hos Malin bjöds det på en mycket smaskig chokladkaka/tårta som hon bakat och gott kaffe. Medan jag och Johan fick vårt chokladbehov stillat fick Tristan sitt busbehov mättat. Moa och Tjabo har nämligen en stor korg full av leksaker och det var ju rena kalaset tyckte monstret! Tack Malin för crash-kursen i photoshop!

Efter den här helgen har jag ändrat min syn lite på tävlingsbiten. Jag kommer nog inte att starta lydnaden förrän jag känner att vi är riktigt genomarbetade, det märks tydligare än jag trodde om man inte är helt färdig. 

Vad gäller appellen och brukset i största allmänhet så tror jag inte att jag tidigare riktigt insett vilken uthållighet som faktiskt krävs av hunden, utan mest tänkt på momenten var för sig. Att orka hela tävlingen är verkligen en prestation!

Duktiga Malin & Moa!

Bilden är mycket fräckt snodd från Malin Hamner.

Första skolveckan är slut och så är även min energi. Jag kan nu iaf konstatera att det var tur att jag inte satsade på räddningen i år, för hade vi klarat inträdesprovet skulle jag inte haft en chans att hinna med utbildningen. Känns rätt skönt att  vi sparade på möjligheten.

Tristan har arbetat sig sin väg upp under veckan och är just nu rätt trevlig att ha och göra med igen. De ständiga konflikterna när man är ute är så fruktansvärt frustrerande men vi har hittat ett sätt att motionera oss tillsammans utan diskussioner, nämligen cykling. När vi cyklar har monstret fullt upp med att springa att lukter och hundar inte blir ett problem, riktigt trevligt faktiskt. 

Tre dagar av skola har nu passerat och jag kan konstatera att detta blir en riktigt mastig termin. Förutom ordinarie placeringar har vi även flertalet extra jourpass som ska tas och utöver det vore det ju bra om man han plugga lite... Men roligt ska det bli för det här är en termin jag verkligen sett fram emot, kirurgi!

Så bra start på veckan blev det dock inte. I måndags var Tristan tillbaka på ruta 1 i dagisverksamheten vilket skapade ångest och oro hos mig och måndagsträningen blev inte särskilt bra. Tisdagen blev ännu värre och monstret hade stressat även inomhus. Det är tur att dagisfröknarna är så positiva och uppmuntrande för idag fungerade det igen! Tydligen hade en tik i boxen bredvid börjat löpa och dem misstänkte att det kunde vara orsaken (dessutom finns det två höglöpande tikar i lokalen också), så nu är det bara att hålla tummarna att det fortsätter fungera...!

Glad i hågen begav vi oss till klubben för träning med Anna och Malin och det gav utslag. Tristan hade härlig atttityd i träningen och våra moment flöt på bra. Så jag antar att det stämmer, efter regn kommer solsken!

Idag har varit en stor dag, Tristan har nämligen fått träffa fåren för första gången!

Kan man inte vara med på aussiellägret får man hitta på egna roliga saker så tillsammans med Malin begav vi oss till Linda för att valla. Det blev en väldigt spännande dag som gav blodad tand hos både matte och hund.

Tristan reagerade inte alls som jag trodde, men gör han någonsin det? I början var det tjuvrusningar som gällde men efter lite träning gick han att dämpa lite och han kunde röra sig lite långsammare och ffa lyssna något. Hur det gick ses nog bäst på filmen nedan.

(Jag gillar hur han börjar lalla omkring i fållan för att helt plötsligt inse att det finns får där! Fåret som rider förbi i slutet ser ju rätt roligt ut också...!)

Moa skötte sig fint och fick visa vad hon gick för när hon blev utmanad av ett tjurigt får.

Riktigt roligt var det och nu hoppas jag att det inte kommer ta allt för lång tid innan vi får en ny chans att möta fåren tillsammans igen. Jag anar dock att livet med vallning innebär en hel del frustration. Det är ju helt sjukt att det ska vara så svårt med tajmingen?!

 Elsa visar hur det ska gå till.

Så här trött kan man bli när man "jobbat" i fållan!