Jag gillar att åka runt på tävlingar och titta, det ger inspiration  och motivation att fortsätta med den egna träningen. Ännu bättre är det när det är kompisar som ska tävla, då har man ju några att verkligen heja på. Dessutom är det ett ypperligt tillfälle att träna med Tristan, dels att kunna ta det lugnt och ignorera andra hundar och dels att kunna fokusera och jobba trots lockande snygga damer vid sidan av.

De flesta av er som läser vet nog vi det här laget att vi har hormonproblem. Som Anna skrev i ett inlägg förut "det finns nog ingen annan blogg som handlar så mycket om hundmöten" så får väl jag säga att "det finns nog ingen annan blogg som handlar så mycket om hormoner..."

Igår var det till en början väldigt jobbigt. Hanhundar går dock bra, det är just damerna som är problemet. Tristan har också en tendens att välja ut just en som är sådär extra underbar att man blir galen. Igår var det en liten sheltiedam. Det var tur att Anna och Docs lydnad dröjde så att det blev många timmar på plats för i början kände jag mig rätt så uppgiven men allt efter att dagen gick så kunde Tristan kontrollera sig bättre och bättre och hoppet seglade sig sakta åter upp till ytan.

Jag vill ha tillbaka Tristan som han var i somras... Förvisso intresserad men kunde ändå koppla av i stora hundmassor. Aussiemästerskapen och Difloydsträffen då var han duktig mitt lilla monster, löptikar på plats men en hund som kunde kontrollera sig...

Tack alla ni med uppmuntrande ord när allt känns hopplöst! Det kommer bli bra det här med, jag vet det!

Igår fick vi äran att passa Malins ligister några timmar. Moa och Tjabo är ju hur lugna och uppfostrade som helst i kontrast till vårt alldeles egna aussiemonster så att passa dessa "ligister" är ingen större uppoffring. Det var snarare riktigt roligt att spendera lite tid med Moa och Tjabo utan matte Malin för helt plötsligt hade man avancerat från luft till existens! Att vi sedan blev mutade i efterhand med brownies (som för övrigt var mycket goda och tog sluta alldeles för fort) är ju ingen nackdel!

Sedan blev det en arbetsnatt för mig, för att därefter bli upplockad kl 7:15 för avfärd till Mälaro BK där Malin & Moa och Vanessa & Singha skulle starta lkl 1 och Anna & Doc skulle ta revansch på appellen.

Vanessa och Singha gjorde en riktigt fin lydnadsdebut och skrapade ihop snöpliga 156 poäng. Nästa gång går det!

För Malin och Moa blev det inte riktigt lika klockren start som senast pga lite blött gräs och bus under språngmarsch och jag och Johan lyckades räkna ihop 158,5 poäng. Försökte muntra upp Malin genom att påpeka att det fanns en chans att vi sett fel poäng och döm om Malins förvåning när hon blir uppropad på 160 poäng och således ett 1:a pris. Jag hade verkligen velat se Malins min då! Tydligen hade vi sett en 9:a på inkallningen när det egentligen var 9,5, vilken lycka!

Anna och Doc, tycker jag från läktarplats, gjorde stora framsteg sedan sist. Doc höll mycket bättre under lydnaden än sist och avslutade med ett mycket snyggt hopp utan fokus på apporten. Det blev uppflyttpoäng på 225 men tyvärr för lite på specialen så i slutändan godkänt. Doc var kanonduktig!

Vilka duktiga träningskompisar vi har!

Inget filmat och knappt några kort tagna blev det, men vi lyckades skrapa ihop några på Moa med sitt prisberg.

  Tyvärr fanns det inga rosetter att få men väl ett lite plakat.

  Moa med sin prisskörd.

 Om man har ett såhär glittrigt halsband och går under smeknamnet "prinsessan" så kanske det  inte är så konstigt om man inte vill ligga i blött gräs?!

När jag kom hem från skolan idag tyckte Johan att vi skulle ut och springa och som vanligt var jag allt annat än peppad, speciellt då jag känt mig riktigt avslagen idag. Vi lyckades dock få med oss Anna och Doc som sällskap, riktigt trevligt då jag sist blev lämnad åt mitt öde mitt ute i mörka skogen av min sk stora kärlek...

Tristan tyckte att det var himla spännande med hundsällskap och det tog några km innan han kunde sköta sig ordentligt i kopplet. Mot slutet hade både Tristan och Doc kommit in ordentligt i "spring-läge" och sprang tätt bredvid varandra och bumpade mage. Så söta! Såg ut som två draghundar som aldrig gjort något annat än sprungit bredvid varandra. Fina fläckar!

Efteråt suktade Anna oss med sina smaskiga bakplaner för kvällen och vinkade hejdå medan saliven droppade ur mungipan på mig och Johan...

Tack vare snälla Anna som låter mig lifta med henne och pojkarna titt som tätt till klubben hann jag och Tristan till skotträningen igår, som dessutom var den sista för året visade det sig. Det blev en promenad i området under smällarna och till min stora glädje tog Tristan det hela rätt så bra. Är rätt så säker på att bara jag slutar noja så kommer det inte bli några problem i framtiden. Från Johan var kommentaren förstås "Vad var det jag sa?!"

Det blåste rätt så rejält igår och hormonstinna monstret hade svårt att låta bli att vinda alla underbara dofter från hundarna runt om kring. Så länge det är hanar går det bra men så fort en tik svansar förbi så försvinner all sans ur aussiemonstret. Positivt var iaf att han kunde behärska sig och ligga lös även om det gröna gräset på andra sidan lockade.

Jag jobbade mycket med att behålla fokus på mig trots alla fina damer i omgivningen, men det blev väl kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig... När Tristan tyckte att det dröjde för länge med belöningen började han testa lite annat och helt plötsligt hade jag en hund som bara kunde sitta "kanin" i utgångställning. Tror ni det finns någon domare som ger extrapoäng för det?

Efter lydnadsträningen kom Johan och tyckte att vi skulle springa ett varv i Ursvik, jag tyckte annorlunda men att sitta och vänta i bilen en halvtimme kändes inte heller lockande så det var bara att bita ihop. Efteråt var det förstås riktigt skönt men när Johan tagit Tristan och sprungit ifrån mig mitt ute i skogen ensam i mörkret kändes det mindre roligt. Svettig och levande kom jag iaf i mål efter några smärre nära döden upplevelser.

Jag har tittat om och om på filmen från i lördags och varje gång blir jag så glad över mitt monster.

Några små punkter som jag är nöjd med:

• Han håller positionen någorlunda trots bristande fokus i linförigheten.
• Fin kontakt i halterna.
• Han jobbar bättre efter hand trots utebliven belöning.
• Snabb start och härligt tempo i inkallningen.
• Han tar ut hoppet och hamnar på ett väldigt bra avstånde från hindret.

Och vad jag är extra nöjd med:

• Han håller genom alla momenten och tycker att det är roligt att fortsätta.
• Vi hade väldigt roligt tillsammans genom hela tävlingen.

Efter lördagen känns det som att både jag och Tristan tycker att det är roligt med lydnadsträningen igen. Monstret har fått en helt ny glöd i träningen och om det beror på bättre träningsupplägg eller bättre attityd från min sida vet jag inte och inte spelar det någon roll heller.

I måndags blev det träning med Anna, Dalton och Doc på "vår" fotbollsplan och för en gångs skull tränade jag bara det jag tänkt ut i förväg och ingenting annat. Det blev effektivt och välstrukturerat och Tristan kändes riktigt bra. Uppmärksam och taggad! Det blev en hel del bollandes med ideér och problemanalyser mellan Anna och mig och några saker hade effekt redan på plats. Det är verkligen skönt att inte behöva träna ensam!

Den här söndagen blev en dag i hemmets tecken. Igår efter tränigstävlingen var vi en sväng till Ikea med Malin och köpte bla annat lite gardiner och kuddar till nya soffan, så nu skulle allt på plats. Det har städats, tvättats, borrats, strukits, skrubbats och hundhårsanerats. Mycket jobb som borde ha blivit gjort för länge sedan, men nu börjar iaf vårt hem verkligen kännas som ett hem. Äntligen!

Dagen till ära var jag ju förstås även tvungen att baka kanelbullar. För att förtjäna dem gav vi oss ut på en löprunda i Ursvik först. De första 300 m var fruktansvärt plågsamma då ömma muskler från fredagens löptur gjorde sig rejält påminda. Aussiemonstret gjorde förstås inte det hela lättare genom att studsa av glädje, han gillar verkligen när vi snörar på oss löparskorna. Jag tror att han känner att han äntligen får röra sig i ett riktigt tempo, hans tempo!

Idag testade vi hur långt det lilla aussiemonstret och jag har kommit i vår träning på So-Su BK träningstävling. Resultaten blev som följer:

Linförighet 5,5 p       Tappar position helt vid 2 tillfällen. Ojämn position. Pendlar. Bitvis mkt bra.

Inkallning 9 p       Vid sväng. Något snett sitt.

Hopp sitt hopp 7,5 p     Reser sig före kommando.

Sammanlagt 22 poäng av 30 och en 9:e plats bland 19 startande.

När man ser reusltaten så här så är det väl kanske inte så mycket att hurra för, men när jag tänker tillbaka på Tristans prestation är jag jättenöjd. Jag har ju haft problem med att Tristan gått på semester så fort vi tränat med kommendering och har ju därför försökt göra det hela roligt igen och idag verkade det ändå som om jag lyckats.

Mina egna reflektioner om momenten:

Linförigheten: Ofokuserad i början men skärper till sig efter en stund och går riktigt bra. Jag gillar att han höll ihop och istället för att tappa orken mot slutet så jobbade han bättre ju längre vi höll på. Dessutom är han ju inte van vid att gå så långa sträckor. Jag är faktiskt helnöjd! Något jag blev varse om dock är att jag måste lägga ner lite tid på, förutom att fortsätta nöta fokus, att hålla honom tajt vid helt om.

Inkallning: Full fart och snett sättande, ingen överraskning där.

Hopp sitt hopp: Lite synd med tjuvstarten vid återhoppet, får träna på att låta honom sitta en längre stund innan återhopp eller belöning.

Se själva och gör er egna bedömning:

Efteråt fick jag kommentaren från domaren att det syntes att Tristan tyckte att det var roligt och att han var väldigt fin, fluffig och härlig att titta på. Att monstret visat glädje trots utebliven belöning det blev nog nästan höjdpunkten på dagen för min del. Det är ju precis det jag jobbat för! Även jag tyckte att det var roligt så nu kan jag knappt vänta tills vi är så redo att vi kan tävla på riktigt.

Under tiden på klubben kom Ammi med aussien Indo och hälsade på. Alltid roligt med nya bekantskaper! 

Tyvärr blev det ingen skotträning för vår del igår. Känns lite surt att missa den då vi uppenbarligen, efter förra veckans händelse, behöver höra lite smällar. Det är ju inte så mycket att göra något åt, men ibland önskar jag att Johan slutade lite tidigare så jag kan få bilen när jag behöver... Positivt är iaf att Tristan fortfarande är fri från noskvalster, men man ska inte ropa hej...

Med ett uttråkat monster här hemma och en stundande träningstävling var det bara att ta sig i kragen för en liten genomkörare. Åkte förbi Malin efter skolan (torsdagar är bra, då slutar Johan tidigt = bilen till Sofie) för lite lydnadsträningen. Sommaren är defintivt över och även om det inte regnade så var det nog så kallt. Dock är fördelen med lägre temperatur att hundarna orkar mer men också att träningspassen blir betydligt mer effektiva. Vem vill sitta och prata strunt i timmar när fingrarna håller på att förfrysa?!

Tristan fick sig lite träning i kommendering under fotgåendet. Tydligen är det matte som måste lära sig att titta upp och göra det lite enklare för monstret genom att titta var jag går istället för att stirra på hunden... Det var full fart på Tristan men när en fläck var alldeles för intressant åkte han ut och jag lånade Moa en stund. Tristan blev sur och ville ha en ny chans, konkurrensträning är verkligen effektivt!

Att träna med Moa är en enorm skillnad från aussiemonstret. Dels är hon så mycket mindre och dels är hon bättre utbildad än Tristan. Att belöna denna tillsynes harmlösa hund är dock förenat med livsfara! Både händer och armar var på god väg att försvinna ner i gapet på den lilla röda, smärta! Malin - funderat på skydd?