Idag hände det mest otroliga, är fortfarande i chock...

När jag var på väg till skolan ringer Johan... Vi har blivit erbjudna ett första hands kontrakt på en 3:a i Frösunda!!!

Det är verkligen helt otroligt, hade aldrig trott att vi skulle få tag på ett första hands kontrakt och speciellt inte i ett område vi faktiskt tycker om och vill bo i! Är så fruktansvärt glad!

Jag och Johan bor ju för närvarande i andra hand och vårt kontrakt går ut slutet av november vilket har varit en stor ångest klump i magen. Bye bye ångest!

Mitt i glädjeyran blev det såklart lite hundträning med Anna och Camilla. Blev kanske inte så jättemycket träning för Anna då Doc snott mat och var minst sagt lite tjock.

För aussiemonstret blev det platsliggning och oj vad trögt det går. Inget krypande eller nosande men pang så reser han sig. Jag behöver en plan...

Hopp sitt hopp går iallafall jättebra och han hade några riktigt snygga lägganden under gång (äntligen verkar det släppa).

Vi tränade också lite på att springa behärskat i trav trots mycket runtomkring och så blev han ordentligt genomklämd av Anna och Camilla. Jag undrar om domaren kommer att kunna se hans bett för han stoppar ut tungan så fort man lyfter lite på läpparna...

Igår spenderades dagen hemma hos mamsen och lillasyster för att fira lite födelsedagar. Dit kom även Maja, Marwin, Tove och Malin. Det är alltid roligt att träffa Marwin, man får skratta så gott då! Nästan lite träningsvärk i skrattmuskulaturen idag...

Tristan och Frasse fick sig också en sväng till hundgården för lite bus. Det är så härligt att se gammelgubben släppa loss och leka med aussiemonstret. Han har verkligen kommit ur sitt skal, från att inte vilja leka överhuvudtaget till att haka på så fort Tristan viftar med något framför nosen på honom. Pinne som boll.

Tyvärr blev bilderna lite suddiga, men det är verkligen inte lätt att fånga dessa två med skärpa. Finns det kurser där man får lära sig fota hundar?

Idag har vi spenderat hela dagen på hundklubben med omnejd för avslutningsprov i en nosarbeteskurs vi gått under vintern. Tanken med denna kurs är väldigt god, man är ett gäng som får lära sig olika nosarbetesmoment (lite bevakningsinriktat) för att sedan fungera som en träningsgrupp och träffas och träna. Problemet har varit att vi inte alls delat samma intresse för hundträning med de andra kursdeltagarna som hellre fikar än att träna hund. Så jag måste säga att det är skönt att detta är över nu, jag tränar mycket hellre själv än slösar tid med "pudeltanterna"...

Dagens moment har varit uppbindning, spår, vindmarkering, uppletande, budföring och ljudmarkering. Det märktes väldigt tydligt att aussiemonstret blev tröttare och tröttare under dagen, han sparar ju inte direkt på sin energi. Samtidigt är det en av alla saker jag älskar med den här hunden, han ger allt! Oavsett! Han kämpade verkligen in i det sista! Fina fina Trsitan...

Bästa med den här dagen är helt klart att jag och Tristan har blivit erbjudna en plats i en sökgrupp! Häromkring är det nästan stört omöjligt att få plats i sökgrupper och att sedan bli tillfrågad känns som en stor ära. Jätteroligt är vad det är!

Nästa helg är det dags för vår officiella debut i utställningsringen... Ångesten kryper allt närmare, speciellt när jag märkt att monstret börjat ställa sig konstigt. Från att stå jättefint till att ställa sig med bakbenen för långt under magen...

Saken är ju den att en av de största anledningarna till att vi valt att ställa ut i Västerås, man hade ju kunnat börja med en lite mindre utställning, var att Emma skulle ställa ut Saela där. Tyvärr har det nu visat sig att vi inte ens kommer att få vara i samma byggnad, urtrist!

Idag har det varit skolan för hela slanten. Har precis påbörjat hudkursen och kastades genast in i den något oglammorösa "vi får träna på vad vi har" världen, dvs grisfötter. Så nu har det skurits, skrapats, frusits, bränts och stansats för glatta livet. Att folk frivilligt äter grisfötter har jag mycket svårt att förstå.

Tänkte bidra med några 1-års bilder på Tristan. Tyvärr såg jag i efterhand att han inte står så bra, men det får vara för nu. Han är så underbart fin ändå! Partisk? Vem? Jag?

Det är bara att konstatera, bor man i Stockholm och sysslar med bruks måste man beställa alla saker man vill ha från internetbutiker.

Det är helt otroligt att det inte finns en enda djuraffär i Stockholm som har ett vettigt sortiment med bruksprylar. Bara massa små hundkläder och halsband med glitter så långt ögat kan nå!

Tacka vet jag brukshundcenter i Uppsala! Djuraffärerna i Jönköping är inte så dumma dem heller. Men Stockholm... Usch och fy!

Idag är det ett stort GRATTIS till Tristan och alla hans syskon på 1-års dagen!!!

Tänk att det lilla monstret har blivit så stor... Var tog tiden vägen?!

Efter att jag skrivit den mycket ångestfyllda duggan (måtte jag klarat mig..!) fick Tristan sin "födelsdagspresent". En tur till skogen med Anna, Malin, alla aussies och Dalton.

När det är spårträning på schemat är det förstås obligatoriskt med fika och därmed också lite uppbindnings träning . Lite pip till en början blev det när jag satt nära de andra hundarna, men det tog inte så hemskt lång tid innan han fann sig i det och blev tyst.

Malin som fick vara hundvakt när jag var borta och lade spåret rapporterade att Tristan skött sig utmärkt när jag var borta, tyst och lugn. Kanon!

Aussiemonstret fick ett spår som Anna gått. Det gäller att passa på med nya spårläggare då Tristan nästan uteslutande fått spår som jag eller Johan gått.

I vilket fall var det väl ca 400 m skogspår med en pinne i spåret och en slutpinne.  Jag hade gått ett spår åt Doc som nog låg lite för nära Tristans spår vilket gjorde att han gärna ville gå av och söka sig mot mitt istället. Men när vi väl kommit bort därifrån spårade han jättefint, hyfsat lagom tempo (dock med broms) och plockade pinnen i spåret efter lite uppmuntran. Sista 50-75 m började han bli trött och tålde inte riktigt att jag hängde i linan, men efter lite om och men så kom han fram till slutet och plockade sista pinnen.

 Man kan ju tycka att det är konstigt att aussiemonstret blev så trött mot slutet men samtidigt får man ju komma ihåg att han suttit uppbunden med andra hundar ett tag och för honom är det mycket mental träning i sig.

Väl hemma igen, hann vi precis innanför dörren innan den lilla 1-åringen somnade. Jag tror nog att han är nöjd med sin födelsedag!

Nu är vi hemkomna från en helg i Habo. Det har blivit mycket ätande, så nu är frågan om jag fortfarande får på mig mina nya jeans?!

Alex och Emma var också nere i Habo med sina hundar så vi passade förstås på att träffa dem och tog bl a en sväng nere vid Vättern i kvällssolen, självklart med säsongens första mjukglass på piren. Med var också Frida och Björn, som fick stå ut med en hel del hundprat. Stackarna...

Lite skönt ser det väl iaf ut?!

Hundträningen har varit sparsam, men lite har vi ändå hunnit med. Korta korta pass med fotgående, apportering och stegen (bruks) är väl det som vi la krutet på. Stegen var himla roligt att träna, först var han lite tveksam men när han kommit på hur man skulle göra kastade han sig över den, även om jag inte bett honom. Precis så som han gör med hopphindret! Tekniken är jag riktigt nöjd med, lagom hastighet och utan tvekan.

Jag har också hittat den ultimata belöningen för fotgåendet... Prinskorv! Han vänder sig ut och in för att få korven! Att jag inte tänkte på det tidigare kan man ju fundera över...

Jag tvingade även Johan till att fota lite 1-årsbilder på Tristan, som jag hoppas att han kan tänka sig att lägga över på datorn imorgon... Snälla?!

Sedan vill jag bara rikta ett litet meddelande till min kära mamma:

Vad önskar du dig??? (Inga snälla barn!)

Tristan och Johans systerdotter Nova

Ingen är så knäpp som Tristan, tokhund!

Ska bara önska er alla en GLAD PÅSK!

Idag tog jag och Tristan en låååång promenad i Hagaparken med min mammalediga kursare Anna. Skönt att få prata av sig lite om klinikplaceringar och annat man råkar ut för som läkarkandidat med någon som är insatt. Ibland undrar man ju verkligen vad det är för utbildning man  går samt alla dessa knäppa kursare som tydligen också ska bli doktorer. Tur att man är perfekt själv!

Imorgon bär det av till Habo för lite påskfirande med svärfamiljen. 35 mil med alla andra människor på väg... Jag hoppas verkligen vi slipper köer och olyckor.

Ps. Än har det inte regnat!