Helgen har spenderats i solen på Järvafältet. Många timmar i skogen har det blivit med spår och budföring/rapportträning. Första frukosten i "det vilda" har det också blivit, helmysigt! Bra träning för Tristan att vara passiv i skogen.

Ett ofrivilligt bad hann det lilla aussiemonstret även med, när han missbedömde en vattenpöl som snarare var ett vattenhål. Jag höll på att vika mig av skratt, han såg så fruktansvärt snopen ut.

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Ökade spårlängderna till 300-400 m vilket i sig inte var något problem utan snarare ett tecken på att vi gjort det för lätt för aussiemonstret.

Gemensamt för alla spår är att det går för fort! Första 20 m går bra men sedan eskalerar tempot något fruktansvärt och då kommer misstagen... Detta oavsett om liggtiden är 20 min eller 2 timmar...

Han rusar på så att han missar vinklarna, men har han väl missat en vinkel så blir han mer noggrann och resten brukar gå bra. Vi har jobbat så att Tristan får sköta sig själv i spåret utan hjälp från vår sida men nu får det nog bli att börja agera bromskloss i linan för att få ner tempot. Förlänga liggtiden och öka vinklarna har ju tyvärr inte fungerat.

Det jag är riktigt nöjd med iallafall är:

- Han markerade slutpinnarna i varje spår.

- När han får tappt letar han reda på spåret själv igen utan uppmaning. Alltså han gör det självständigt och med stor envishet.

Johan blir frustrerad när vi får problem i spåret. Han menar att om vi bara hade varit mer erfarna så skulle vi lösa problemen fortare och kanske tom slippa en del av dem. Det är nog sant, men jag brukar fråga honom hur han tänkt bli mer erfaren utan att träna med hund och göra misstag som man kan lära sig utav, detta åtföljs såklart av konstruktivt mutter från hans sida...

Visst vi är nybörjare och visst vi gör nog onödiga misstag, men vi måste ju få lära oss. För vem är det vi tränar kan man ju fråga sig, oss själva och vår hund eller för att visa snabba resultat för omvärlden?

Om man ser tillbaka ett år, innan Tristan kom in i våra liv, och vad vi då visste om hunderiet så har vi kommit oerhört långt. Vi har massor kvar att lära men man får inte glömma var vi startade och var vi är nu.

Det hela är lite lustigt för i vanliga fall är det jag som har bråttom och Johan den som tar det lugnt...

Lite bilder då förstås:

Ett stort grattis till farbror schnauzer som fyller 8 idag!