Idag har vi varit hemma och pluggat. Medan jag satt på balkongen och förkovrade mig i blodsjukdomarnas underbara värld, såg Tristan till att hålla koll på ekorrarna som springer upp och ner på trädet utanför och det är ju ett viktigt jobb det med!

Till kvällen var det dags för lydnadskursen igen, men innan passade jag på att lägga ett fältspår på ca 300 m. Jag tror att spårdjävulen har flugit i mig. Är riktigt "spårtaggad" sedan helgen...

Testade min nya plan idag. Jag var ju lite orolig att skulle bli störd av mig om jag började agera bromskloss, men det var inget problem utan jag fick faktiskt den reaktion jag hade hoppats på. Vid vinklarna SAKTADE han ner och "funderade" och blev väldigt bestämd när han visste var han skulle gå, istället för att bara rusa rätt på som tidigare. Plockade pinnen gjorde han också. Riktigt nöjd är jag med dagens spår!

Nu vill jag bara ha en ny sele också...

På lydnadskursen var det underligt nog bara jag och Tristan som kom! Dem andra verkade ha gått på påsklov utan att säga något. För vår del blev det ändå ett rätt bra sätt att avsluta kursen på (var sista tillfället idag), vi fick ju en privatlektion med två instruktörer!

Tyvärr visade Tristan inte upp sin bästa sida och var mer ofokuserad och busig än önskvärt. Jag börjar faktiskt tro att det är mitt fel att det blir så när vi är på kursen. Känner att jag blir väldigt osäker och lite handlingsförlamad av vår instruktör, det är rätt mycket "mitt sätt är jättebra, ditt sätt är fel" och det är väldigt svårt att inte bli påverkad utav den attityden. Som tur är finns en hjälpinstruktör som är jättegullig och lite mer open-minded som får en att känna att man faktiskt kan något och inte är totalt värdelös. I vilket fall är det ju inte konstigt om Tristan inte vill vara med när jag blir så osäker.

Vi gick iallafall genom alla moment och diskuterade ordentligt vad som var bra och vad som var dåligt, vad jag ska tänka på osv.

Jag fick en kommentar/påpekande som jag verkligen fick något att jobba för  "Det vore ju roligt att se samma attityd i lydnaden som i budföringen"

Till saken hör att Tristan fullkomligt älskar budföringen, han blir supertaggad och ger verkligen allt i det momentet. Hur jag ska lyckas få över det till lydnaden, ja det återstår att se...!

Vi ska fira påsken hos Johans familj i Habo så vi tog även en sväng förbi mamma och hämtade två mycket välfyllda ägg men med hårda restriktioner gällande öppningsdatum. Vi får väl se hur det går?!

Som ni kanske har märkt har jag lite svårt att bestämma hur hemsidan ska se ut och jag hoppas att ni har överseende med detta.

Idag är Tristan trött. Det har varit en hård helg som avslutades med lite ridhusträning tillsammans med Malin, Anna och Camilla (som också har aussie, 2 st). Vilket iof har varit rätt skönt för mig som måste plugga inför kommande dugga...

Tänk att något som ser så obekvämt ut tydligen kan vara så skönt!

Ikväll blir det mer träning med Malin och Anna. Tandvisning, lite snabba ställanden och positionsträning tror jag får bli kvällens tema.

Känner mig faktiskt taggad för lite lydnadsträning!

Helgen har spenderats i solen på Järvafältet. Många timmar i skogen har det blivit med spår och budföring/rapportträning. Första frukosten i "det vilda" har det också blivit, helmysigt! Bra träning för Tristan att vara passiv i skogen.

Ett ofrivilligt bad hann det lilla aussiemonstret även med, när han missbedömde en vattenpöl som snarare var ett vattenhål. Jag höll på att vika mig av skratt, han såg så fruktansvärt snopen ut.

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Ökade spårlängderna till 300-400 m vilket i sig inte var något problem utan snarare ett tecken på att vi gjort det för lätt för aussiemonstret.

Gemensamt för alla spår är att det går för fort! Första 20 m går bra men sedan eskalerar tempot något fruktansvärt och då kommer misstagen... Detta oavsett om liggtiden är 20 min eller 2 timmar...

Han rusar på så att han missar vinklarna, men har han väl missat en vinkel så blir han mer noggrann och resten brukar gå bra. Vi har jobbat så att Tristan får sköta sig själv i spåret utan hjälp från vår sida men nu får det nog bli att börja agera bromskloss i linan för att få ner tempot. Förlänga liggtiden och öka vinklarna har ju tyvärr inte fungerat.

Det jag är riktigt nöjd med iallafall är:

- Han markerade slutpinnarna i varje spår.

- När han får tappt letar han reda på spåret själv igen utan uppmaning. Alltså han gör det självständigt och med stor envishet.

Johan blir frustrerad när vi får problem i spåret. Han menar att om vi bara hade varit mer erfarna så skulle vi lösa problemen fortare och kanske tom slippa en del av dem. Det är nog sant, men jag brukar fråga honom hur han tänkt bli mer erfaren utan att träna med hund och göra misstag som man kan lära sig utav, detta åtföljs såklart av konstruktivt mutter från hans sida...

Visst vi är nybörjare och visst vi gör nog onödiga misstag, men vi måste ju få lära oss. För vem är det vi tränar kan man ju fråga sig, oss själva och vår hund eller för att visa snabba resultat för omvärlden?

Om man ser tillbaka ett år, innan Tristan kom in i våra liv, och vad vi då visste om hunderiet så har vi kommit oerhört långt. Vi har massor kvar att lära men man får inte glömma var vi startade och var vi är nu.

Det hela är lite lustigt för i vanliga fall är det jag som har bråttom och Johan den som tar det lugnt...

Lite bilder då förstås:

Ett stort grattis till farbror schnauzer som fyller 8 idag!

För nu tar jag fram balkongmöblerna! Med detta underbara väder är det nästan så att jag längtar (jag säger NÄSTAN) till tentaperiod bara för att kunna sitta ute på balkongen i solen. Jag anar dock att så fort jag tar fram stolarna kommer väl regnet och varför inte, lite mera snö...

Har också fått bekräftat vilka veckor i sommar jag ska jobba. Det blev väl ungefär som jag hade tänkt mig, man har ju inte så mycket att välja på när man är sommarvikarie. Jobbet finns ju när alla andra är lediga, speciellt nu med alla dessa besparingar.  Det är i stort sett minimibemanning som gäller...

Dagens föreläsningar var inga höjdare idag heller så jag och Tristan passade på att ta riktig långpromenad i solen i Hagaparken innan det var dags för dagens obligatoriska moment  i skolan.

Inte bara matte som njuter av att vara i solen!

På kvällen åkte vi och tränade med "aussiegänget".  Först på schemat var det skotträning som gick, för Tristan, obemärkt förbi. Då jag fortfarande inte känner mig jättetaggad i lydnaden tränade vi bara moment som redan är roliga och går bra. Resten av tiden tränade vi passivitet. I början var det riktigt jobbigt, men skam den som ger sig. Efter ett tag kunde jag stå längre bort hos två andra hundar medan aussiemonstret stod uppbunden TYST (dessutom rätt nära Doc). Han tom lade sig ner och vila efter att tag! Vilken känsla, STORT framsteg!

Moster Moa & Tjabo                                           Doc

Nu väntar jag bara på att Johan ska ringa så jag kan åka och hämta honom på jobbet, sedan är det sängen som hägrar... Jag är trött!