Åkte till klubben med Anna, Dalton och Doc för lite skotträning. Tristan har inte fått någon skotträning sedan MH:t i juni så jag tänkte att det var på tiden. Tristan har ju aldrig haft några problem med skotten tidigare men idag infann sig min stora skräck, Tristan reagerade på skotten...

Vi lekte för fullt när första skottet gick av och han frös... Släppte leksaken och ville inte fortsätta leka. Han gjorde fortfarande som jag sa och tog gärna godis men hade inte ro att leka. Lyckligtvis kom Camilla och Choice just då vilket gav monstret något annat att fokusera på. 

Tusen tankar for genom mitt huvud när han släppte leksaken. Vad gjorde jag för fel? Har jag förstört honom? Kommer vi aldrig kunna tävla bruks? Jag försökte vara så lugn och oberörd som möjligt men chocken av monstrets reaktion ville inte riktigt släppa mig. Beslutade mig för att gå av plan och gå en sväng i skogen medan resterande skott avfyrades och mot slutet gick det mycket bättre, han var visserligen lite låg men inte alls som han blev på plan.

Jag har ju väldigt lätt för att överanalysera, älta och ge mig själv ångest och medan jag såg slutet på brukskarriären innan den ens började kommenterade husse, som kom lite senare, det hela med ett "Jaha?" Och visst, han har reagerat en enda gång som dessutom var första gången efter MH skotten och han är i en väldigt känslig ålder...

Jag ska försöka att inte läsa in för mycket i denna enstaka händelse och hoppas att loppet inte är kört. Helt plötsligt känns en vecka som väldigt lång tid att vänta för nästa skottränings tillfälle.

Att gå tillbaka till planen var inga problem. Han fick busa lite med Choice i kopplet och när husse sedan kom var lyckan total. Jag tappade lite sugen på att träna men ville ändå stanna kvar för att ha lite roligt på planen innan vi åkte hem. Jag hade inte behövt oroa mig för Tristan hade avreagerat och var som vanligt, full av bus och glädje!

Det är lustigt att man kan gå ut genom en dörrspringa men sedan inte gå tillbaka in genom samma springa?!