Att dagens ungdom (haha, låter som om jag är 50+) inte verkar veta hur man ska behandla sina medmänniskor är ju inget nytt, men att inte heller den äldre populationen klarar av att respektera mötande människor är förkastligt.

Äldre personer, gärna över 65 (så dem har haft mycket tid att fundera hemma över hur hårt dem slitit hela livet och nu därför förtjänar världsherravälde på gatan), och hundägare är en kombination jag inte är särskilt förtjust i.

På väg till dagis imorse mötte jag en äldre herre, vill egentligen kalla honom för något annat, som gick med sin tax lös ca 50 meter bakom honom. Förväntade mig att han skulle kalla in sin hund eftersom jag började närma mig vilket han också "försökte" genom att vissla lite tafatt. Hunden, som inte ens vred sitt öra till svar, stod kvar med sikte på mig och monstret. Man vill ju tro att man som hundägare då går tillbaka för att hämta hunden, men föga förvånande så stod gubben kvar.

Taxen kommer emot oss och börjar morra. Jag tror väl inte att en konfrontation mellan hundarna skulle sluta så värst illa för Tristans del men jag vill inte att den möjligheten ens ska uppstå och i vanliga fall skulle det vara lätt att kliva emellan och putta bort den lilla men nu hade jag en cykel i ena handen och ett aussiemonster som stod allt annat än still i den andra. Irritationen växte och taxen vägrade gå där ifrån utan snarare följde efter oss morrandes.

Till slut kommer gubben och kopplar sin hund. Jag berättar för honom, lugnt och fint bör tilläggas, att jag tycker det är respektlöst att låta sin hund gå fram till andras och att det hela inte var ok. Mannen hör tydligen inte vad jag säger och svarar att hans hund tycker att det är så trevligt. Jag försöker igen med lite mer irritation i rösten men gubben hör inte utan kommenterar att monstret har en konstig färg och vill hälsa. Då brister det för mig och jag ryter att han får då f* inte hälsa. Surgubben, som det är vid det här laget, tycker då minsann att jag ska sticka. Allt jag ville ha var en ursäkt men den fick jag se i stjärnorna efter.

Nu gick det hela bra och egentligen är det väl inte en stor grej som hände men jag blir så fruktansvärt provocerad av personer som vägrar ta till sig kritik även när den ges på ett rationellt sätt och att det ska vara så förbannat svårt att respektera att jag inte vill att folks ev sjukdomsbärande hundar ska komma fram till min hund. Snäll eller inte så vill jag inte att Tristan ska behöva hamna i en situation där han kanske känner sig trängd eller att en konfrontation uppstår som inte hade behövts.

Hade kanske inte reagerat så kraftigt om det inte var så att man hamnar i den här situationen gång, på gång, på gång och visst ibland är det en olyckshändelse men en ursäkt kan man väl åtminstonde kosta på sig. Dessutom hade jag inte ens ätit frukost än...