var något decimerad igår men med lite pepp kom jag, Anna och alla grabbarna iväg till klubben för lite träning i höstmörkret. Träningsmotivationen tycks vara sviktande hos alla ordinarie klubbtränanade hundmänniskor, från sensommarens smockfulla appellplaner till höstens tomma... Man behöver iaf inte tänka på hur långt man törs kasta bollen för att inte störa.

Anna hjälpte till med kommendering in på plan. Testade först en gång utan fotgående, jag inbillar mig att jag sparar på Tristans fotmotivation om han får gå fritt in på plan men på bekostnad av fokus förstås. Andra gången blev det fot in och föga överraskande var det andra gången som kändes bättre. Det är väl bara att gilla läget, det finns inga genvägar, och fortsätta jobba på motivationen.

Vad gäller fotgåendet tycker jag att vi gjorde stora framsteg ett tag men har nu återigen stagnerat, jag behöver inspiration för att komma vidare... Igår nöjde vi oss med "hitta postionen" träning villket monstret faktiskt tycker är rätt roligt. Den går ut på att jag fular runt på planen och så fort jag säger fot så gäller det för monstret att hitta positionen så fort som möjligt från olika vinklar, gick rätt så bra.

Annars blev det lite snabba lägganden om man nu kan kalla dem för det. Det går lite fortare nu men dem är ju inte så där jätte snabba som jag skulle önska...  Och lite stadga i hopp-stå.

Tvingade Anna att testa min nya tandvisningsmetod där Tristan har fått lära sig att trycka nosen mot en kupad hand. Det var första gången vi provade på en annan person och jag tror att ett litet ljus gick upp efter en stund. Han tröck väl inte lika bra i handen på Anna som på mig, men huvudsaken är att han sitter stilla.

Det är tur att man är flera som tränar hund, det är alltid någon som får en att ta sig ut genom dörren i mörkret och kylan!