Träningskänslan verkade ha infunnit sig hos alla utom mig igår men det var bara att ta sig i kragen och bege sig till mörkret och leran på klubben, monstret ska ju ha sitt. Väl där var det stor uppslutning, Anna, Malin, Camilla, Lisa, Mikko, en väldans massa aussies och så lilla Lakki förstås. Lakki blev såklart träningens mittpunkt och det var verkligen en liten tuff rackare. Tristan var tvungen att kolla ordentligt så att den lilla verkligen var en hund, man vet ju inte alldeles säkert när dem är så små.

Träningen blev väl inte så väldigt effektiv som det lätt blir när vi är många, det är ju så mycket man måste prata om...!

Vi började iaf med en platsliggning med utmärkt störning. Lisa lekte med Lakki en bit bort och det var ju väldigt spännande tyckte monstret och sedan drog Choice upp från platsen. Tristan fick gigantiska ögon men låg kvar, så otroligt skönt! Jag väljer att tro att han låg kvar för att han vet att han ska och inte för att Chenin reste sig och Camilla började hojta. Jag har ju sagt att när monstret klarar av att ligga kvar fast Choice springer iväg då är vi redo för en riktig plastliggning och jag antar att vi är där nu... Känns konstigt.

Attityden var riktigt härlig hos monstret och jag passade på att träna en massa fotgående. Koncentrationen var riktigt bra och jag kunde få betydligt längre sträckor med bra postion än tidigare. Jag lyckades tom att få sjukt nyfikna Tristan att låta bli sågspånsfläckarna från söndagens lydnadstävlingar. Vi har dock problem med högerhalter, monstret hamnar alldeles för långt fram och snett ungefär som om han är på väg att göra helt om.

Trevligt var det även om kvällen blev betydligt längre än jag först tänkt mig, har äckligt tidiga morgnar den här veckan och det är illa när inte ens Tristan vill gå upp. Det bästa är  nog att jag trots tröttheten ändå ser fram emot att gå upp och åka till sjukhuset, kanske har jag hittat mitt kall? Jag verkligen älskar den placeringen jag är på nu!