Från mörkret in i ljuset, bokstavligen. Välkomnades av mörker idag när jag kom hem men efter lite telefonsamtal och en jourelektriker har strömmen återvänt till oss och jag kan äntligen sätta mig framför datorn, även om det var mysigt att sitta i mörkret med några tända ljus. Tydligen hade renoverarmänniskorna varit och pillat på vår el och glömt att sätta på den igen...

Var en snabbis till klubben igår dock blev väl inte träningen den allra bästa men vi kom iväg iaf. Körde lite budföring med Malin och kom då att tänka på det här med arbete och tillgänglighet.

Tristan som i vanliga fall är extremt kelen, speciellt med folk han känner, tycker verkligen att det äckligt med klappar när han jobbar. Oavsett vem som klappar, jag eller främling och det visar sig både i budföringen och i spåret men även i uppletanderutanden. Det är som om han inte vill bli störd när han jobbar, lite som att allt har sin tid och plats, och böjer sig gärna undan dock med fortsatt fokus på det man håller på med.

På sätt och vis förstår jag honom, jag vill inte heller bli störd när jag är koncentrerad, men det känns så konstigt med tanke på den enorma kontrasten med Tristans vanliga inställning till klappar dvs ge honom lillfingret och han tar hela handen.