Nu är han dyr ska ni veta!

Jag vet inte om det är jag som skärpt till mig och varit ordentligt konsekvent denna vecka men vi har haft riktigt trevliga promenader utan armar som blir några cm längre, kontrollerade hundmöten och luktfläckar som går att släppa om jag säger till. Min sinnesstämning har avancerat uppåt och det har också speglat sig i träningen.

Tro det eller ej men jag lyckades med att få till tre riktigt snabba lägganden och vips var hela min dag gjord! Tricket var tydligen att busa upp honom ordentligt med pipleksak och sen konkurrensträna om den. Roligt att det släppte.

Igår åkte jag och Tristan med Anna och pojkarna för att träna lite fältspår innan mörkrets infall. De senaste spåren har ju varit mer eller mindre katastrof (splittrad monsterhjärna?) och med det i bakhuvudet så fick Tristan först ett kort spår (100 m) med en böj och massa pinnar och leksak och sedan ett längre spår (400 m) med massa serpentinböjar och pinnar. Min tanke var att många pinnar = jätteroligt (Tristan är ju härligt nog väldigt motiverad att ta pinnar), inga riktiga vinklar utan massa konstiga och roliga svängar istället för att minska "perfektionspressen" från min sida.

Så, hur gick det?

Tristan var taggad till tusen och helt galen under spårningen. Svansen gick konstant och jag hängde efter som en liten vante i linan. Farten till trots var det länge sedan jag såg att han var så noggrann i spåret som igår och pinnarna plockades så det sprutade. Han är så duktig mitt lilla aussiemonster.

Det gick bra även för Anna och den andra blå pricken och vi konstaterade att tränar man hund då blir man verkligen manodepressiv. Ena dagen vill man bara gråta och gräva ner sig för att nästa dag tycka att livet är underbart igen, att man frivilligt utsätter sig för det kan ju ifrågasättas...

Nu ska jag plocka ut morotskakan ur ugnen och sedan blir det "fotbollsträning" med Anna, Dalton och Doc.