Jag och Tristan flyger solo nu när Johan återigen åkt ner till Revinge för räddningsträning i några dagar. Passande nog hade jag idrottsdag (japp, KI bjuder oss studenter på det) idag och har pluggat och tränat hund för fullt. Jag vet inte om det är inbillning men varje gång Johan är borta så är monstret lite mysigare och lite lydigare än vanligt, kanske är han rädd att jag också ska lämna honom?

Vi började dagen med en uppenbarelse under frukostträningen, en rätt så trevlig start på dagen faktiskt. Jag har kämpat med Tristans ingångar framifrån ett tag nu men inte riktigt fått till det, han kommer för långt bakom mig och när han har apporten i munnen så slår han mig med den på benen. Samtidigt har ingångar från vänster fungerat jättebra. Idag insåg jag problemet (alldeles själv!) Tristan liksom stångar sig in bakom mig när han kommer framifrån men låser frambenen vid mig och snurrar in baken när han kommer från vänster och det är ju den senare tekniken jag vill ha även framifrån. Lite lock, pock och pill senare började det genast kännas bättre, så nu har vi något konkret att jobba med!

Efter lunch lockade vi med oss Anna och pojkarna till klubben. Planen luktade oerhört gott idag men vi lyckades hantera det utan att döda träningsglädjen, bra jobbat Sofie! Fick till några riktigt bra vändor på framförgåendet och ett ställande som var värt en 12:a enligt Anna (får man spara den till nästa tävling tro?). Testade lite kryp och småtränade lite annat också.

Anna lyckades med att trampa på min ömma tå, fotgåendet. Så länge ingen annan säger något kan man mörka problemen för sig själv men när någon säger det högt känns det lite jobbigare. Uthålligheten. Jag blir tokig, kommer ingen som helst vart... Det börjar liksom tappa sin charm att träna detta djävulska moment och det värsta är ju att det är en så himla stor del i ett lydnadsprogram. Inspirationen brister...

Annars har dagen varit bra men nu är det dags att återvända till skolböckerna, duggan i morgon gör sig påmind genom herr ågren på min axel.