Efter söndagens 1:a pris infann sig en väldigt speciell känsla hos mig. En "vi kan" känsla kanske man kan kalla det. Efter första 1:a priset blev jag förstås jätteglad och gled runt på små moln men denna gång kände jag något annat. Helt plötsligt inser jag att mina mål med Tristan inte är omöjliga, trots att vi inte presterade på topp i söndags så kändes det riktigt stabilt. En ordentlig självförtroende boost kan man nog säga!

Tittade på ett inlägg som jag skrivit för ett år sedan som var färgat av frustration över att jag och Tristan inte kom någonstans i träningen och en start i lydnadsettan kändes långt långt borta om ens möjlig... Konflikter på träningsplanen över fokus och koncentration var då mer regel än undantag och nu sitter jag här med en känsla av att vi kan, Tristan kan. Och vi har roligt under tiden, båda två!

Jag har blivit sjukt peppad att träna vidare nu. Nöta in nya moment och peta i de högre klasserna ska bli så roligt, för nu vet jag att vi kan!