Lite julkänsla infann sig hos mig när jag vaknade till lite snö på backen och det mest otroliga var att snön fortfarande låg kvar när jag väl klätt på mig och snörat kängorna. Tristan och jag tog en tur till Hagaparken i mörkret och körde lite uppletande i halvdunklet, vilket visade sig vara effektivt för monstrets slarv de första 15 m när han bara rusar ut i rutan. Ser man inget måste man nosa!

Jag tycker synd om monstret och att plugga med rejäla samvetskval är inte det lättaste. Tristan är så fruktansvärt uttråkad och även om han är duktig och klarar av att ta det lugnt och vila inne så exploderar han på minsta stimuli. Han är som en tickande bomb... Samtidigt blir inte träningen något bra när jag är så här stressad och det är varken roligt för honom eller mig och då är det bäst att låta bli.

Jag tror jag hörde honom muttra att han längtar till vecka 1, för hos Malin DÄR har man minsann roligt...!

Snön fortsätter falla och det lockar att gå ut och ta lite fina vinterbilder men istället väntar behandlingsprogrammet för höftledsfrakturer för mig att dunka in...

Lillasyster kommer hem ifrån sin Thailandsresa ikväll och tanken är att jag ska vara så i fas att jag kan åka förbi och säga hej. Hon påstår att hon är vuxen men i mina ögon är Emelie fortfarande 11 år och det är skönt att hon snart är hemma, välbehållen...